Kristen i sjukvården

Präster och diakoner i Nordisk-katolska kyrkan är inte avlönade av kyrkan utan försörjer sig och lever vardagliga liv likt församlingen i övrigt. Därmed delar präster och diakoner sina motsvarande vardagliga inslag, mödor och glädjeämnen med församlingsmedlemmarna. Kan man förresten ens vara professionell kristen? Är man då mer behörig som kristen eller får man bara betalt för att vara religös? Mer säkert är dock att det sällan är lätt att vara konfessionell kristen inom professionen.

I min klerikala gärning som diakon i Vår Frälsares församling i Stockholm och i mitt vardagliga värv som läkare får jag dagligen förtroenden att förvalta. Dessa förtroenden tar sig varierande uttryck inom mötet och som när hav möter land kan det både brusa eller stilla klucka i det mänskliga mötet.

Om än att församlingens förtroende för mig som diakon i min svartrock (kassock) i Vår Frälsares församling ibland skiljer sig från det förtroende som jag förhoppningsvis förtjänar som vitrock (läkarrock) till vardags, finns det många gemensamma inslag. Gemensamt är just mötet. Vården av min nästa och omsorgen för medmänniskan, inklusive all sjukvård och själavård, bygger på mötet.

Läkekonstens strand upplåter ofta plats åt känslosamma berättelser och omvälvande händelser. Inte så sällan slår vågor av ont blod in, ibland även virvlar av svårartat slem och skyfall av bittra tårar. Missförstånd och olyckliga slutsatser kan uppstå, inte minst när rädsla klär ut sig till ilska eller högmod. Vid denna strand kan dock även fridens varma strandbris råda, en välvillig vindkraft som kan vända ett frustrerat samtal till en konstruktiv lösning eller som varligt ventilerar ett inbundet hjärta.

Som diakon och läkare hyllar jag mötet, det goda samtalet eller det läkande samtalet mellan människor. Som specialist i allmänmedicin och snart färdig specialist i arbetsmedicin har jag ett ansvar för hela människan. Jag menar både hela människan, som ”totalt subjekt”, och gärningen som läkande handling – att hela människan.

Hälso- och sjukvården stannar dock vid kropp och psyke. Själen har man svårare för att kännas vid, trots att det inom sjukvården knappast råder brist på existentiella problem och kriser. Språket som beskriver själen, kristenhet och samtal som stöder tro verkar tyvärr komma i skymundan. En förödande övertro på elektroniska, teknokratiska lösningar, parallellt med till exempel en egendomlig förkärlek till självcentrerad religös praktik som yoga, verkar i stället blända och avskärma människor så att de inte kan se eller beskriva det väsentliga – det mänskliga mötet. Människan mognar och läker i mötet, som oftast kommer till sin fulla rätt genom samtalet mellan (två) människor.

I mötet mellan människor utgör den själsliga kanalen en extraordinär kontakt. Så även inom sjukvården, såsom ett slags pseudosjälavård. Inom sjukvården måste detta öppnande dock nästan alltid ske på läkarens eventuella initiativ – och med högsta graden av finkänslighet. Det är i varje fall min erfarenhet.

Det verkar föreligga ett slags ogrundad föreställning om att läkare inte kan vara kristna, varför man som patient kanske inte ens tänker på att föra det på tal. Som om tro och vetenskap inte gick att förena. Kanske är denna vanföreställning ett tecken på historielöshet.

Bland annat genom på mitt skrivbord framställda ikoner samt det kavajslagsmärke, (pin) som Nordisk-katolska kyrkan har tagit fram, törs jag vittna om min kristna tro. Ja, jag menar verkligen törs, för ämnet är inte så litet laddat inom sjukvården. Snarare är det bortstädat, snudd på tabubelagt. Jag anser emellertid att det är utomordentligt viktigt, för att inte skriva nödvändigt och värdigt, att låta patienter få öppna upp sina själsliga tillkortakommanden eller behov.

Märkligt nog debatteras detta närmast aldrig inom eller utom sjukvården, trots att det ständigt skrives och talas om «patienten i fokus», «individuell vård», «personcentrerad vård» och dylika fraser. För övrigt lär sjukhus kunna vara de byggnader där till och med de mest förhärdade ateister ropar på hjälp från Gud, när sjukdom och död jagar närmare. Kan de eviga frågorna vara olämpliga att ställa i ett sådant sammanhang?

För all del finns sjukhuskyrkan på de flesta (större) sjukhus, men precis som att sjukhusbiblioteket inte innebär att samtalet mellan läkare och patient når en litterär nivå, förefaller sjukhuskyrkan mest tillhandahålla en alternativ lokal för stillhet. Nog för att vi även behöver stillhet, men dessvärre förefaller sjukhuskyrkan sällan sträva efter att vara sammanvävd med själva sjukvården.

Det handlar alltså inte om ett slags mission, utan att fånga upp ett mänskligt behov. Därmed är det viktigt att vittna om sin kristna tro för dem som söker sjukvård, att med ett kors eller med ord vara likt en fyrbåk vid ett hav av rädsla, förvirring och desperation. Vi måste vara beredda att vittna om vår kristna tro – trots otrevligheter och obekvämligheter – inte för vår egen skull utan för att våga visa varandra (jmf. Joh. 15:19). Sådant uppmuntrar envar till att ta ett stärkt steg ut ur känslan av ensamhet och uppgivenhet till att finna frid. Vi kan därmed visa vägen bort från misströstan och istället till att leva i världen, men inte av den.

På senare år har påfallande många av mina patienter varit syrisk-ortodoxa och en del romerska katoliker. Måhända får jag träffa fler bekännande kristna än vid en genomsnittlig läkarmottagning. När jag talar i kristna ordalag med dessa patienter blir nästan samtliga först mycket häpna över scenskiftet; att en svartrock är förklädd till vitrock.

Just den förskjutningen av samtalet kan verkligen öppna upp mötet. Då kan samtalet föras på ett oändligt mer djupt plan, närmare mötets kärna och närmare själen. Möjligen kan detta jämföras med skiftet från vilsenheten i att vara i ett främmande land, på en plats som man egentligen inte önskar vara på, till att plötsligt bli tilltalad på sitt modersmål med frågan «vill du ha min hjälp att försöka hitta hem?».

För egen del behöver jag dock oftast få se ett kors runt halsen eller en mycket tydlig kristen referens i patientens berättelse för att ta steget. Jag har förstått att de som inte är kristna kan bli mycket provocerade av frågor som rör tro (jmf. 1 Kor 1:18 respektive Fil 3:18). Att man kan bli förolämpad av vänlighet och välsignelser är inte lätt att förstå.

Tillsynsmyndigheten Inspektionen för vård och omsorg har ett fall om läkare som ordinerade bön. Bönen var säkerligen till god hjälp för vederbörandes själ, men det var högst troligen inte för detta som vederbörande sökte medicinsk hjälp. Jag har flera gånger rekommenderat både bön och mässgång för patienternas själsliga väl, dock alltid utöver råd, information och behandling för kropp eller psyke.

Det finns även ett annat fall där en sjuksköterska missionerade för sin egen församling bland sina patienter. Sjukvårdens patienter utgör självfallet inte ett missionsfält. Detta respekteras dock inte av dem inom sjukvården som förespråkar yoga. Att yoga är religös praktik, en form av anatomisk liturgi, förefaller man inte ens ha reflekterat över. Det har i varje fall inte Tillsynsmyndigheten Inspektionen för vård och omsorg gjort. Man kanske tycker att det ser ut som ett slags gymnastik, vilket är lika absurt som att låta sig tro att knäfall inför Vår Herre kan likställas med ett danssteg eller en telemarkssväng.

Den själsliga stärkelsen kan även växla riktning. Under en period hade jag ett litet romersk-katolskt nunneri i upptagningsområdet. Från detta kom systrarna och besökt mig som distriktsläkare. Just nunnorna behövde emellertid aldrig ordineras vare sig bön eller mässgång.

Vid ett tillfälle hade jag en mycket pressad mottagning och blev dessvärre gravt försenad för de efterföljande patienterna. I korridoren satt en nunna som förmodligen hade missat en tidegärd på grund av min försening. Jag ursäktade mig och sade att hon tyvärr skulle få vänta längre än hon hade planerat. Med mild röst sade hon i princip motsatsen till vad man brukar få höra: ”det är ingen fara, doktor Sterner, jag skall be för dig under tiden”.

Hennes ord tog – eller snarare gav. Det förblir ett av de bästa inslagen i min arbetsmiljö någonsin. Det var så oändligt stärkande att få höra. Jag hoppas att understundom kunna göra någonting motsvarande för mina patienter och församlingsmedlemmar.

Diakon Albertus Magnus

Denne artikkel er basert på et innlegg som ble holdt under panelsamtalen med temaet Kristen i arbeidslivet på høstkonferansen på Gran 24. oktober 2015.

Advertisements

«Går reinkarnation och kristenhet ihop?»

SverigesRadio_20151230_1

Etter den debatt som fant sted i julehelgen i Svenska Dagbladet om den økende tro på reinkarnasjon i det svenske samfunn (se blogginnlegget nedenfor), inviterte Sveriges Radio til en direktesendt samtale mellom biskop emeritus Bengt Wadensjö og fr. Franciskus Urban, vår biskopsvikar for Sverige. Samtalen som ble sendt onsdag 30. desember på P1 Morgon (et fordypende nyhetsprogram) kom imidlertid til å handle mer prinsipielt om kirkesyn og kirkens forhold til folkereligiøsitet. Debatten har således stor relevans også for kirkelivet i de andre nordiske land.

Fr. Franciskus Urbans anliggende i samtalen var å fremheve at den kristne kirken i møtet med samtidskulturen må stå fast og tåle belastningen med å ha sin egen trosoverbevisning. – Samtalen kan i sin helhet høres via denne linken.

Wadensjös vilseledande kampanj för New Age

SvDDebatt-  Innlegg 24. desember 2015

Dagen före Kristi födelses fest, den 24 december, skriver Bengt Wadensjö på SvD Debatt om hur kyrkan (oklart om han menar Kyrkan eller den specifika organisationen Svenska kyrkan), genom vissa insikter han har vunnit, kommer att ställas inför stora utmaningar och (underförstått) tvingas anpassa sig till dessa insikter.

En av de insikter som redogörs för är hur tron på reinkarnation (återfödelse) växer och tar terräng, i synnerhet bland människor som är kyrkligt aktiva. Han menar att ”reinkarnationstron är ny i vårt land och har brutit sig fram av egen kraft” och nu, alltså, utmanar den ”förlegade tanken om förlåtelse”.

Wadensjö har rätt i två ting, nämligen att om man tror på reinkarnation så ”får det omfattande teologiska följdverkningar” och att detta leder till att ”den traditionella synen på frälsningen ersätts av en ny syn.”

Men varken den nya syn som han uppenbart propagerar för eller pånyttfödelseteologin är något som har uppstått ur intet. Än mindre spridits av egen (gudomlig?) kraft. Detta är snarare produkter av den fientlighet mot kristen lära och tradition som, till följd av aktivt arbete, växer sig allt starkare till men för skapelsen. Detta är inget annat än baksidan av modernismen och rationalismen som menar att människan inte behöver förlåtelse och som vill beröva henne hoppet om frälsning.

Reinkarnation är en föreställning om att själen kan förflytta sig mellan olika fysiska kroppar. Inte sällan omfattar denna föreställningsvärld också tanken om att själen återföds i ”lägre” eller ”högre” stående varelser beroende på det tidigare livets vandel. Det högsta målet är att inte födas på nytt eftersom livet (som vi känner det) är en plåga. Målet kan här tolkas som tomhet.

Den kristna läran talar radikalt annorlunda om livet. Det är heligt och något som Gud önskar. Tiden på jorden kan ses som en prövning; det kan innebära svårigheter, men det är av Gud givet. Alltså ingen plåga men en önskad nödvändighet där målet är evigt liv och fullhet.

Ingenting i Skriften talar om eller ger stöd åt reinkarnation, d v s att själen ges en ny och annan kropp. I Genesis; skapelseberättelsen, skapar Gud människan av jorden och blåser sedan livsande i henne (1. Mos 2:7). Livsanden, själen, skapas i den stunden. Det står inte att en redan existerande själ placeras i den första människan eller i någon människa därefter. Människan skapas med kropp och själ och dessa tillsammans gör personen. Såväl kropp som själ är fundamentala delar i den skapade människan. Människans själ skall en dag återförenas med sin kropp. Inte en kropp vilken som helst, utan den samma kropp hon hade under sin tid på jorden. Hela människan skall återuppstå.

Wadensjö menar att denna ”nya insikt” utmanar kyrkan så att denna måste anpassa sig. Snarare resulterar detta i att människor förleds bort från de så centrala värdena i den kristna tron och läran, nämligen förlåtelse och frälsning. Det Wadensjö gör är att vara den ”kraft” som sprider irrläror som leder bort och inte hem. Han medverkar till att tända den stjärna som, jämte tusen redan flämtande juleljus, bär på något annat än Sanningens ljus.

Möjligen kan de insikter som biskopen emeritus skriver om förklaras som bekvämlighetens heresier. Annars är det rätt och slätt New Age, vilket skulle kunna förklara debattartikelns förespråkande av ”tron på ödet, att allt är förutbestämt, tron på healing och en positiv inställning till astrologin.” Och visst, det är både möjligt och tillåtet att ägna sig åt sådant. Men att ens antyda att det har plats i Kyrkan och den kristna traditionen är inget annat än vilseledande kampanjarbete mot allt som är heligt.

Fr Franciskus Urban Sylvan

Denne artikkel, som stod på trykk i Svenska Dagbladet den 26. desember (her), er en replikk til et debattinnlegg av biskop emeritus Bengt Wadensjö i samme avis på juleaften. Wadensjös artikkel kan leses her.

Ljusets och hoppets återkomst

– ett svar på forskningen om det mörker som breder ut sig i världen

Av: Fr. Franciskus Urban

Artikeln bygger på den predikan som hölls i S:t Nikolaus (Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona), Tredje söndagen i Adventstid, 13 december 2015, med temat Herrens profet och förelöpare Johannes. (Predikan kan läsas på S:t Nikolaus» hemsida här.)

Ärendet i dag är det alldeles nödvändiga ljuset men vi skall även beröra nöden. Och denna nöd skall belysas med hjälp av en akademisk text, närmare bestämt en helt ny doktorsavhandling med titeln Religious education in contemporary pluralistic Sweden (Religionsundervisning i ett nutida och pluralistiskt Sverige, min övers.). Med denna avhandling disputerade författaren, Karin Kittelmann Flensner, vid Göteborgs universitet i samma stund som den landade i min brevlåda, strax efter lunch fredagen den 11 december 2015. Den är med andra ord alldeles aktuell. Men låt oss återkomma till den, för det finns fler aspekter av ljus än den akademiska upplysningen, inte minst nu i Adventstid.

När vi i dag tänder det tredje adventsljuset är det inte långt kvar. Strax är mörkret betvingat; drivet på flykt. I dag firas den heliga Lucia av Siracusa, martyren; vittnet. Hon kommer till oss med ljus i mörkret och hon aktualiserar vad det innebär att leva i Sanningens ljus då hon väljer Gud före allt.

Ikon Johannes Døperen - Copyright DNKK

Samtidigt ägnar vi vår uppmärksamhet, denna tredje söndag i Adventstid, åt en person som skulle komma att bli martyr. För Johannes döparen led, liksom Lucia, även han för Kristi namns skull. Men idag är hans roll profetens; förelöparens – den som, i likhet med ärkeänglarna, går före med bud. Och inte sällan avbildas den helige Johannes med vingar.

”En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen.”

Artikeln kan läsas i sin helhet här.

Advent 2014

2012110737standrewKommende søndag 30. november starter vi på et nytt kirkeår. Det er kirkelig nyttårsdag. Vi begynner på en ny runde i den store spiralen som har sin ende i den store nyttårsdagen; Lammets bryllupsfest.

Et hvert nytt kirkeår, skal hjelpe oss med vår forberedelse til denne store dagen. Adventstiden har en dobbel betydning når det gjelder forberedelse. Den første gjelder den store høytiden når vi igjen skal feire at Gud lot seg føde som et menneske. Inkarnasjonens store mysterium.

Den andre forberedelsen gjelder dette å gjøre seg rede til å ta imot Jesus Kristus når han kommer tilbake som den seirende konge.

La oss starte vår advent med å synge med Brorson:» På Jesu død og dyre sår begynner jeg mitt kirkeår; Den vei han viser, vil jeg gå, den arv han lover, skal jeg få, og uten ordets klare skinn jeg vil ei gjøre minste trinn.»

I år faller også 1. søndag i advent på minnedagen for apostelen Andreas. Andreas var Simon Peters bror, og han var den ene av Jesu to første disipler. Andreas fant sin bror Simon og sa til ham: «Vi har funnet Messias.» og han førte sin bror til Jesus (Messias) Kristus.

Hvilket stort forbilde Andreas er for oss. Må vi som Andreas fortelle våre medmennesker om hva og hvem vi har funnet. Eller kanskje vi heller skal si at Jesus Kristus har funnet oss.

Må Gud i sin nåde gi oss kraft og visdom til å være små Andreas-er.

Velsignet advent hilsen

fr. Tore Andreas

Dikt i samband med radikaliseringa av islam

Med sine knivar, sverd og skytevåpen

fram dei fer med vald, lemlesting og drap.

Omsynslause er dei i all sin vondskap.

Og der dei finn vegen rydda og open,

driv dei bort alle dei med ei anna tru.

dei hus dei ikkje riv ned, vil dei bu.

Allah og hans profet dei trur dei tener.

Og dei skrik og hoiar, jublar og ler

medan sitt blodige skjendarverk dei gjer.

Dei skaper dei mest barbariske scener

og seier dei slåst for det sanne islam,

men deira form for tru er ful og infam.

Herre, Herre, av naud til deg vi roper.

I vår pinsle, angst og gru ver du oss nær,

for lik slaktesauer å rekne vi er!

Livd vi søkjer i holer og fjellgroper,

men einast til deg, vår Frelsar, står vår von.

Kom du og berg oss, Kyrie Eleison!