Veien hjem

Snapseed.jpg«Du har vel mastergrad i kirkebrudd», var det en som sa til meg en gang jeg besøkte st. Paul menighet i Bergen. Det fikk meg for alvor til å tenke. Skal jeg bare la meg drive med vinden mot enda et kirkesamfunn, eller er det på tide å ta et steg tilbake og kanskje lege ett av såra jeg har vært med på å skape?

Ved slike korsveier er det lurt å tenke tilbake på hva som var årsaka til kirkevandringa. Da jeg forlot karismatikken, var det ikke på grunn av pastorer, forsamlinger eller læresetninger. Det var fordi jeg kjente i hjertet at dette ikke var den rette veien for meg. Ei slik kjensle hadde jeg ikke da jeg forlot Den nordisk-katolske kirka.

Det er likevel vanskelig å se klart i en oppheta situasjon. I handballen ender dette ofte i «to minutts utvisning» for å roe situasjonen. Kanskje er det en kirkelig tominutts utvisning jeg har hatt og er nå kommet i spill igjen ved å rekke ut ei hand, be om tilgivelse og på nytt ta opp ballen. Mange har ikke noe å be om tilgivelse for og kommer aldri i spill igjen.

«Og Gjallarbrui, den er vond og inkje god å gange», får vi høyre i Draumkvedet. Så hvorfor snu når man er kommet over til de store kirkene? I valget mellom ei ortodoks kirke som ikke tillater medlemmer å be med ikke-ortodokse, og ei romersk-katolsk kirke med en pave som Kristus-vikar, er det godt å ha et tredje alternativ i den gammelkatolske kirka.

I oktober 2003 studerte jeg kirkeledelse ved en av bibelskolene i Bergen. Der formulerte jeg en visjon for mitt framtidige kristenliv. «På tvers av kyrkjesamfunn, undervise og disippelgjere menneske for eit liv og ei teneste i Guds rike». En slik visjon er vanskelig innenfor de store tradisjonelle kirkene.

«Jeg er redd for de små romma», sa en av konvertittene som gikk fra statskirka til romerkirka. Sjøl er jeg redd for de store romma. Jeg er redd for å bli en kulturkristen som velger samfunn etter status, en konvertitt med meninger om de jeg forlot eller en kirkegjenger med selektivt kirkesyn. Jeg er redd for å bli en som bygger nasjonale kirker i Norge fremfor norske kirker.

“What about the Old Catholic Church?”, spurte jeg en gang på et ortodokst nettforum. Svaret jeg fikk var «It’s too young». Poenget var slående, men ikke presist. Med røter eldre enn skismaet, gyldig suksesjon og ikke større enn at de kan gå under modernitetens radar, er de gammelkatolske store nok til å være tradisjonsbærere inn i en tapt vestlig sivilisasjon.

«Ingen skal minnes de første ting. Ingen skal tenke på dem», sier profeten. Man kan altså ikke rygge inn i framtida med en drøm bygget på vemod og melankoli. Ingenting er som før i Den nordisk-katolske kirka. Såra er lega, arra vil være der, men ei kirke med mange erfaringer vil bygge seg sterk nok til å møte framtida på en god og sunn måte.

Å være med å bære den felleskatolske tradisjonen videre i den etterkristne tida vi lever i, vil være mitt bidrag i jobben for å fremme Guds rike. Det vil være min måte å fullføre den visjonen jeg en gang skrev for meg sjøl og det vil være mitt bidrag i arbeidet med å bygge ei kirke som kan bli stående – inntil Kristus kommer igjen.

Om Gud vil, og med brødrenes velsignelse, gjennom Den nordisk-katolske kirke.

Fr Olav Paulinus

Advertisements

Den salige natt

Preken ved påskevigilien 2017
i St. Johannes Døperen menighet

Dette er natten som snudde vår skjebne fra død til liv. Vi har nettopp sunget i den gamle Påskelovsangen: ”Dette er natten og timen som løser alle her nede som tror på Kristus, fra verdens laster og syndens mørke, gir dem nåde tilbake og skjenker dem del i din herlighet. Dette er den natt da Kristus brøt dødens lenker og seirende steg opp fra de døde…»

Det er forunderlig hvor ofte det understrekes at underet skjedde om natten – som om det alltid skjer i ly av mørket – så å si skjult for menneskets øye.

Slik var det påskenatten da Kristus brøt dødens lenker. Det var meget tidlig om morgenen at kvinnene kom til graven – akkurat da solen var stått opp – forteller evangelisten Markus. Men da var altså underet allerede skjedd. Kristus var ikke lenger i graven. I løpet av natten – skjult av mørket – hadde han forlatt døden og graven. Proklamasjonen skjer rett nok i lyset, når solen rinner. ”Han er oppstått, han er ikke her. Se, der er stedet hvor de la ham!” Men selve forvandlingens under lar Gud skje om natten, skjult for menneskets sanser. ”Det intet øye så, og intet øre hørte, det som ikke kom opp i noe menneskes tanke, alt det Gud har gjort ferdig for dem som elsker ham.”

Guds under skjer ofte om natten – i ly av mørket. Slik skjedde inkarnasjonens under. Først i Gudsmoderens skjød. Engelen kom med bud fra Gud: ”Vær hilset, du som har fått nåde! Herren er med deg!” Dypt i mors liv ble han formet som vår bror – han hvis bilde vi alle bærer. For å bli oss lik i alle ting – for at vi ved dåpens nåde skulle bli formet i hans bilde og bli ham lik. Herrens fødsel skjer også om natten. Hyrdene holdt nattevakt over sin hjord, leser vi. ”Med ett sto en Herrens engel foran dem og Herrens herlighet lyste om dem.” ”Det folk som vandrer i mørket, får se et stort lys; over dem som bor i skyggelandet, stråler lyset fram.” Det var om natten himmelen besøkte jorden og det guddommelige ble forent med det menneskelige.

Også forsoningens under skjer i ly av mørket. I den natt da han ble forrådt, står det. Først hører vi hvordan Mesteren går sammen med sine disipler ifra varmen og lyset ved påskemåltidet ut i den mørke natten. Det var i ly av nattemørket Jesus kjempet sin bønnekamp i Getsemane – i olivenlunden, i vinpersens hage, der frukten ble knust til hellig olje. Disiplenes øyne var tunge og de sovnet, står det. Vi våger ikke å bebreide dem, for natten var lang. Og på Langfredagen da Jesus oppgav sin ånd, kom det et mørke over hele landet, står det. Dagen ble til natt. Gudsforlatthetens mørke: ”Min Gud, min Gud, hvorfor har du forlatt meg!” Så er det i nattens dyp det skjer. I mulmet. I dypet av Gud selv. Skjult for vitenskapens øye. ”Gud var i Kristus og forsonte verden med seg selv.” Allerede der er døden beseiret.

Også møtet mellom mennesket og Gud skjer ofte om natten. I ly av mørket. Nikodemus kom til Jesus om natten for å høre hvordan et menneske får del i evig liv. Og han får høre om gjenfødelsens under som skjer i dypet av menneskets eksistens – bortenfor menneskets egen evne og mulighet til innsyn og forklaring. Sannelig sier jeg deg: ”Dersom du ikke blir født på ny av vann og Ånd kan du ikke komme inn i Guds rike!” For mennesker er det umulig – men ingen ting er umulig for Gud, står det. Heller ikke å se inn i de mørkeste irrganger i vårt eget sinn. De gamle kalte det sjelens mørke natt. Det er tider da Gud synes langt borte. Og vi kjenner oss ganske overlatt til vårt eget mørke, forlatt av Gud og mennesker. Slik salmisten skildrer det: Om natten strekker jeg ut min hånd, og den blir ikke trett. Min sjel lar seg ikke trøste.” Det er tider da hjertet anfektes. Når bønnen blir taus fordi svaret uteblir. Og det meste er beksvart som svarte natten. Det kan skje selv en påskenatt, når vi er sammen for å feire gleden over oppstandelsen. Ja, kanskje er det vondest akkurat da. Da vi skal være glade, men kjenner mest på fortvilelsen.

Så er han allikevel der. For deg. For oss. ”Og sier jeg: ’La mørket dekke meg og lyset omkring meg bli natt’, så er ikke mørket mørkt for deg, og natten er lys som dagen, ja mørket er som lyset”. – Guds skjulte nærvær hos den som er alene og i nød. – Og når vi en gang skal dø og legges i den mørke graven, da er han også der. I ly av mørket skal han en gang kalle oss opp av søvnen og kalle oss ut av graven, slik vi i dåpen allerede er stått opp sammen med ham for å leve det nye livet i oppstandelsens lys.

Kjære brødre og søstre! Dette er natten da vår skjebne ble snudd. La oss gå dagen i møte – for Kristus er oppstanden! ”Så hører vi ikke lenger natten eller mørket til. Vi er alle lysets barn og dagens barn. La oss derfor ikke sove som de andre, men våke og være edrue!”

Til ære for Faderen og Sønnen og Den Hellige Ånd, som var og er og blir en sann Gud fra evighet og til evighet!

Fr. Asle Ambrosius

Hva vil det si å være kirke?

Foredrag på Den nordisk-katolske kirkes høstkonferanse
De helliges fellesskap – Hva vil det si å leve i kirken?
Gran, 22. oktober 2016
– Av biskop Roald Nikolai Flemestad

Vår samtids utfordring

Hva er det som foregår rundt oss? Ikke bare tømmes kirkene, men daglig hører vi om en eller annen kirkelig krise – hva enten teologisk eller økonomisk. For å få et perspektiv har man undertiden sammenlignet situasjonen med det som skjedde ved Romerrikets oppløsning. Til tross for stor motstand og forfølgelser fikk kristendommen den gang til slutt innpass, idet et omfattende kulturelt skifte gjorde de daværende religiøse forestillinger hjemløse. Et lignende skifte pågår idag for våre øyne. men denne gang gjelder det altså kristendommens sammenfall.

I vår situasjon melder spørsmålet seg straks om forholdet mellom årsak og g virkning. Selv om kirkesøkningen kollapser rundt oss, behøver det ikke bety at det er noe i veien med kristentroen som sådan. Den dramatiske nedgang i kirkesøkningen kan like gjerne skyldes at de kristne under det ytre press har tapt sin trosidentitet ettersom de ikke har maktet å avgrense seg mot samtidskulturens tenkesett og livsstil.

Gjennom århundrene har kristentroen preget den européiske kultur på en slik måte at det er vanskelig å si hvor det ene går over i det andre. Båndene mellom kirke og samfunn har vært så tette at sekulariseringen av kulturlivet nødvendigvis måtte trekke kirkelivet med seg. Slik får symbiosens sammenbrudd til følge at troen ikke bare blir hjemløs i samtidskulturen. men at den også mister sitt sosiale feste. Det er særlig den siste problemstilling som er mitt anliggende i det følgende.

«Usynlig» kirke

Konfrontert med det pågående kulturskifte blir utfordringen etter mitt skjønn å gjenvinne en bibelsk forståelse av hva det vil si å være kirke. For at dette skal kunne skje, må vi ta et oppgjør med vår tids privatreligiøsitet. I vår sammenheng dreier det seg først og fremst om den religiøse individualisme som særlig har preget reformatorisk kristendom. Lutherdommens budskap om «nåden alene» adresseres til den enkelte og vidnesbyrdet om frelsen krever ingen annen sosial formidling enn det som sies fra prekestolen. Denne adskillelse av det åndelige fra det sosiale usynliggjør nødvendigvis trosfellesskapet som institusjonell ramme om evangeliet. Som åndelig realitet tar «kirken» form når og hvor evangeliet forkynnes slik at det vekkes til tro. Forståelsen av at troslivet ikke er avhengig av bestemte ytre former, skulle så i statskirkesystemet føre til at «kirkevesenet» ble redusert til kerygmatiske og kultiske funksjoner i borgersamfunnet. I fraværet av reelle menighetsfellesskap søkte vekkelsesbevegelsene i det attende århundre å forankre troen i det borgerlige samfunns foreningskultur. Men denne religiøse samfunnsmodell utviskes idag i takt med oppløsningen av den borgerlige livsform.

I denne situasjon må det første skritt for å komme videre være en ny besinnelse på den bibelske samfunnstanke. Spørsmålet blir kort sagt: Hvilke er de sosiale strukturer som ligger til grunn for de kristnes åndelige samkvem?

Ulike betegnelser på det kristne fellesskap

De første kristne omtalte seg selv med ulike sosiale kategorier. Alene i Apostlenes gjerninger finner vi skiftende benevnelser som «brødrene» (1:15), «disiplene»(6:1), de «kristne» (11:26), «de troende» (19:18), «de som tilhører veien» (9:2, 24:22). Alle disse uttrykk inkorporerer de troende i en konkret sosial sammenheng.

Den viktigste betegnelse er likevel ordet «kirke» – ekklesia – som i Det nye testamente særlig forekommer i de paulinske brev, men også i andre miljøer forbundet med apostelens virke, som når vi leser i Apostlenes gjerninger at Paulus pålegger presbyterne fra Efesos å være «hyrder for Guds ekklesia som han (Kristus) vant seg ved sitt eget blod» (Ap gj. 20:28). Menigheten henter altså sin begrunnelse i Kristi korsdød og ikke i de troendes eget initiativ.

Guds eiendomsfolk

Når Paulus, i likhet med den av ham påvirkede anonyme forfatter av Hebréerbrevet, betegner det kristne fellesskap som «ekklesia», har han hentet ordet fra den greske oversettelse av Det gamle testamente hvor “ekklesia”, som i gresk dagligtale betyr “folkeforsamlingen”, anvendes for å gjengi det hebraiske uttrykk «qahal» som betegner Israel som Guds utvalgte eiendomsfolk (2 Mos 19:6, 5 Mos 7:6; jfr Heb 2:12, 12:23). Ordbruken i Det gamle testamente var imidlertid så meningsbærende også for de første kristne at det anvendes som fremmedord også på latin – ecclesia – for derved nettopp å fremholde de kristnes status som Guds eiendomsfolk i den nye pakt (jfr 1 Pet 2:9).

Kirke og menighet

Meningsfylden i ordet «ekklesia» utviskes imidlertid i våre norske bibeloversettelser som med nydannelser i germanske språk gjengir det snart som «kirke» (gotisk), snart som «menighet» (tysk). Denne differensiering, basert på størrelse og geografi, kan nok til en viss grad lette lesningen, men den gir også rom for alvorlige misforståelser. En saksvarende oversettelse av «ekklesia» ville være at man istedenfor, avhengig av konteksten, skjelner mellom “storkirke” og “lokalkirke».

Enheten og forskjellen mellom disse to typer av forsamling kommer klart til uttrykk hos Paulus når han i Korinterbrevene snart bruker «ekklesia» om den verdensvide kirke (1 Kor 10:32, 15:9, jfr Gal 1:13), snart om den lokale menighetsforsamling (1 Kor 1:1, 2 Kor 1:1). Bruken av ordet «ekklesia» som fellesbetegnelse på det hele skal understreke at det er den ene og samme kirke som manifesteres på de ulike steder. Det er altså ikke summen av delene som utgjør kirkens enhet, men helheten kommer til uttrykk ved at hver del for seg og tilsammen er Guds ekklesia – den nye pakts eiendomsfolk.

Korintermenigheten som problembarn

Derved blir det misvisende å anse «menigheten» som en slags selvstendig underavdeling av «kirken» som den overordnede samlebetegnelse for kristen virksomhet. Den «strukturelle» enhet mellom menighetene i kirken utelukker lokal uavhengighet; alle lokalkirkene forutsettes å utvise den samme åndelige identitet som storkirken. Denne grunnleggende forståelse av hva det vil si å være menighet som del av den større helhet, ble tilspisset aktualisert i Pauli tilrettesettelse av menigheten i Korint.

Påvirket av «gnostisisme» – en blanding av jødedom, hellenisme og orientens religiøsitet – hadde denne menighet havnet i noe som kan minne om vår tids New Age-religiøsitet. Mettet av ekstatiske opplevelser mente en ledergruppe av «karismatikere» å ha nådd en slik grad av åndelighet at de anså seg selv som «fullkomne» (1 Kor 13:10). I deres livsførsel hadde de derfor «lov til alt» (6:12,10;23). Opplevelsesjakten førte likeledes til at troen på Kristi oppstandelse ble redusert til en bisak i deres fromhetsliv. Paulus avviser denne form for åndelighet ved å gjøre gjeldende at deres tro er meningsløs all den stund deres liv og lære ikke samsvarer med evangeliet (1 Kor 15:14-19).

paulus-lukas

Den paulinske kristendomsforståelse

Apostelens tilrettevisning av korinterne kan oppsummeres i fire hovedpunkter:

– Kirkens apostoliske embede
– Kirkens felles tro
– Dåpens betydning for fellesskapet
– Nattverdfellesskapet som kirkens synlige uttrykk
 
 
Mosaikk fra Ravenna: Paulus taler til presbyterne fra Efesos (Ap Gj 20:18).


1) Kirkens apostoliske embede

Paulus underkjenner det lokale lederskaps myndighet ved å anføre at om de enn måtte ha tusen åndelige ledere i deres midte, er de som menighet underlagt hans autoritet som apostel (1 kor 1:1). Han er deres åndelige far og forbilde (1 Kor 4: 1,15f). Når han formaner som apostel, er det med fullmakt fra Herren (2 Kor 10:1ff). Pauli undervisning skal derfor mottas i lydighet som Herrens bud (1 Kor 14:37, 2 Kor 1:4,2:9,5:20), og i apostelens fravær er det hans åndelige sønn, Timoteus, som skal undervise dem (1 Kor 4:17). Det er Timoteus’ oppgave å påminne korinterne om Pauli retningslinjer, slik han lærer «over alt, i alle menigheter» (4:17). Som stedfortreder utfører Timoteus den samme Herrens gjerning som Paulus selv og han skal derfor mottas med den samme respekt (16:10f). Det gies altså en apostolisk myndighet i kirken som videreføres til neste generasjon. Guds menighet i Korint kan derfor ikke gjøre krav på profetisk innsikt som om det var fra dem Guds ord gikk ut eller det kun var til dem det er nådd frem (1 Kor 14:36).

2) Kirkens overleverte tro

I forhold til privat åndelighet foreligger det en kirkelig orden som skal gjelde i alle de helliges menigheter. Gud er ikke uordens Gud, men fredens Gud (14:33). Regelverket som Paulus pålegger korinterne er uttrykk for denne kirkens alminnelige ordning – det som han gir “pålegg om i alle menighetene» (7:17). Derfor må korintermenigheten i alle ting fastholde de overleveringene som han har gitt videre til dem (11:2). Dette gjelder også instruksjonen om hvordan nattverden skal feires (11:23). Livet som kristen fordrer følgelig lydighet mot trosoverleveringen (2 Kor 2:9,10:5ff). Den åndelige disiplin som derav gir seg, fører til en avgrensning mellom «de som er innenfor» og «de som står utenfor» menigheten (1 Kor 5:12, jfr Kol 4:5,1 Tess 4:12).

Men når Paulus på denne måte tegner en demarkasjonslinje mellom menigheten og de ikke-troende omgivelser, innordner han samtidig korintermenigheten i en større kirkelig sammenheng. Det gies her i verden en universiell «Guds kirke» som Paulus karakteriserer som den tredje menneskehet ved siden av jøder,og grekere (1 Kor 10:32,15:9). Dette Guds folk er en gitt sosial virkelighet her i tiden på vandring mot det himmelske Jerusalem. Utfordringen underveis, understreker Paulus overfor korinterne, er at «vi vandrer i tro, uten å se» (2 Kor 5:6f). Pilegrimsskaren «går i vår fader Abrahams fotspor» (Rom 4:1:12) og hendelsene under uttoget fra Egypt peker frem mot kirkens liv i verden ved å vise ikke bare advarende eksempler, men også hvordan Gud underveis gav folket åndelig mat og drikke (1 Kor 10:6,11).

På veien mot det himmelske mål styrkes likeledes kirken av nattverdfeiringen som en ihukommelse av Jesu død og oppstandelse inntil han kommer (1 Kor 11:26). Til tross for trengslene under pilegrimsgangen mister vi ikke motet, oppmuntrer apostelen korinterne, idet vårt indre menneske fornyes dag for dag (2 Kor 4:16). Slik lar han budskapet om Kristi død og oppstandelse motivere og legitimere de troendes livsvandring, individuelt og som fellesskap ( 2 Kor 5:14ff, jfr 1 Tess 2:13f).

3) Dåpen som inkorporering i fellesskapet

Samtidig understreker Paulus den enkeltes frihet og ansvar for sitt trosliv. Den troendes livsferd skal finne sted i lyset av Guds frelseshandling for Kristi død og oppstandelse innebærer en nyskapelse av mennesket: «Derfor, hvis noen er i Kristus, er han en ny skapning. Det gamle er forgangent, se, alt er blitt nytt», forklarer han korinterne (2 Kor 5:17, jfr Gal 2.20), Kristi død og oppstandelse setter slik avgjørende skille mellom et før og et etter (1 Kor 15;15:iff), jfr Kol 3:1ff).

Med hva som antas å være en henvisning til dåpsritualet i Antiokia (Ap gj 11:26), forklarer Paulus korinterne: «Ingen kan si Jesus er Herre uten i Den Hellige Ånd» (1 Kor 12:3). Dette gir den døpte frihet: «Herren er Ånden og Ånden gir frihet» (2 Kor 3:17). Åndens nærvær gir seg også ved at «den ene og samme Ånd” deler ut sine gaver til hver enkelt (1 Kor 2:11). Dette betyr at den enkelte selv må ta ansvar for sin livsførsel som troende: «Ransak dere selv om dere er i troen, prøv dere selv! Eller merker dere ikke at Jesus Kristus er i dere?» (2 Kor 13:5). Paulus understreker at selvransakelse er særlig påkrevet i forbindelse med deltagelse i nattverdfeiringen (1 Kor 11:28).

Fremhevelse av den enkeltes verdighet og ansvar må imidlertid ikke forståes som en løsrevet indivdualisme i moderne betydning. Ingen skal leve for seg selv for gjenfødelsen i dåpen oppretter en ny enhet mellom de døpte på tvers av sosiale skillelinjer: «For med én Ånd ble vi alle døpt til å være ett legeme enten vi jøder eller greker slaver eller frie.» (1 Kor 12:13). Inkorporeringen i dåpen får således til følge at individ og fellesskap utgjør to sider ved det samme brorskap: «Dere er Kristi legeme, og hver enkelt er dere hans lemmer» (12: 14,12:27). Ordet «legeme» – soma – betegner på gresk i overført betydning såvel familien som fellesskapet av frie borgere i bystaten, jfr vårt uttrykk «samfunnslegemet».

4) Nattverdfellesskapet som kirkens synlige uttrykk

Den samme legemstanke ligger til grunn for Pauli undervisning av korinterne om nattverden, idet apostelen understreker sammenkomstens karakter av å være fellesskapets samhandling med hva som tydeligvis er et fast uttrykk: ”Når dere kommer sammen som menighet” (1 Kor 11:17f, 20,j14:23, jfr Ap gj 20:7, Rom 16:5, Heb 10:15). Det er altså menighetsfelleskapet som er den handlende aktør ved nattverdfeiringen, men samtidig påpeker apostelen at menigheten ikke av den grunn møtes på eget initiativ. Korinterne ”samles i Herren Jesu navn”. Følgelig oppfordres korinterne til å opptre i samsvar med at ”vår Herre Jesu kraft” er med dem (1 Kor 5:4).

For konkret å hjelpe korinterne til rette med nattverdfeiringen, påpeker Paulus at det ligger en gitt ordning til grunn for sammenkomsten. Denne er han selv blitt instruert om og han har gitt den videre til dem under hans opphold i Korint i begynnelsen av femtitallet (11:23). Gangen i sammenkomsten består i å gjøre hva Jesus gjorde i den natt han da ble forrådt for derved i ord og handling innfri Jesu gjentagelsesbefaling om å gjøre dette til minne om ham (11:24f).

Etter så på nytt å ha instruert om innstiftelsens to handlingsaspekter – det å spise og drikke óg det å be takkebønnen – påpeker apostelen at handlingssekvensen innsetter og innlemmer menigheten i den store frelseshistoriske sammenheng: ”For så ofte som dere spiser dette brødet og drikker av kalken, forkynner dere Herrens død, inntil han kommer” (11:26). Ved slik å gjennomføre Jesu gjentagelsesbefaling i ord og handling, forvandles brødet og vinen til «Herrens eget legeme og blod” (11:27,29). Brødet som brytes, fremstår slik som Jesus sa ved nattverdinnstiftelsen til «mitt legeme som er for dere”. Tilsvarende er kalken ”den nye pakt i mitt blod” (11:24f).

Derved er korsofferet gjort nærværende «ved Herrens bord” og menigheten får «del i det som skjer ved alteret» (1 Kor 10:21,10:18), slik Paulus forklarer korinterne: ”Velsignelsens beger som vi velsigner, gir det oss ikke del i Kristi blod? Brødet som vi bryter, gir det ikke del i Kristi legeme? Fordi det er ett brød, er vi alle ett legeme. For vi har alle del i det ene brød” (1 Kor 10:16f).

Foreningen av Kristi sakramentale og ekklesiale legeme i nattverdbrødet, får til følge at nattverdfeirigen er noe langt mer enn en liturgisk seremoni som, alt etter som det måtte passe, kan tas med eller ikke i søndagsgudstjenesten. Fellesskapet ved «Herrens bord» er kirkekonstituerende ikke bare lokalt, men det er den samme Guds kirke som alle steder kommer sammen for å feire Herrens måltid (jfr 1 Kor 11:20). Dette får til følge at livet i kirken, «overalt, i hver menighet», må følge det samme mønster (1 Kor 4:17, 1:2, 23).

Denne sammenfallende gudstjenestefeiring ved de ulike alterbord innebærer dernest en avgrensning fra all annen åndelighet (1 Kor 10:21, 2 Kor 6:15, jfr Heb 13:9). Som kirke – som «menigheten av de førstefødte» – har vi «vårt eget alter» som andre ikke kan spise fra, skriver også forfatteren av Hebréerbrevet. Derved uttrykker og virkeliggjør de troendes «lovprisningsoffer» kirkens nærvær i verden i sosiale og kultiske kategorier (Heb 12:28,13:10,15).

Kirkens institusjonelle kjennetegn

Hva det vi si å være kirke, presenteres for oss i Apostlenes gjerninger med et idealbilde av det kristne fellesskap, når vi leser om urkirkens åndelige liv: «Trofast holdt de seg til apostlemes lære og samfunnet, til brødsbrytelsen og bønnene» (2:42). Det kristne fellesskap, her kalt – «koinonia» – karakteriseres slik ved tre sammenbindende kjennetegn: 1) apostlenes lære, 2) nattverdfeiringen og 3) de faste (tide-) bønnene. Tre hundre år senere ved konsilet i Nikea ble den indre samenheng mellom kirkens sosiale og åndelige liv sakssvarende presisert med mer abstrakte formuleringer som «én, hellig, apostolisk og katolsk kirke».

Urkirkens «fire b’er» – brorskap, bibel, bønn og brødsbrytelse – må simpelt hen forstås som kirkens institusjonelle kjennetegn. Der hvor man er blitt enig om en felles målsetning med omforente regler for samvirke, står vi overfor en «institusjon» i sosiologisk forstand. Ved å gi rammen for dialogen mellom deltagerne skal den institusjonelle orden sikre måloppfyllelsen samtidig som samholdet styrkes gjennom identifikasjon ved felles symboler og formålsenlig praksis. Derved opprettholdes den institusjonelle identitet slik at virksomhetsidéen kan formidles over tid i møtet med skiftende situasjoner og utfordringer.
Som institusjon utfordres kirken under hennes pilgrimsgang. I likhet med alle andre sosiale fellesskap står også kirkelivet overfor spørsmålet om hvordan «de fire b’er» skal skunne hevdes over tid. Pauli undervisning av korintermenigheten gir nettopp retningslinjer som skal sikre at en ung menighet bevarer sin åndelige identitet I møte med indre og ytre utfordringer. Formaningen oppsummeres i apostelens oppfordring til sin åndelige sønn Timoteus: «Ta vare på det som er deg overgitt» (1 Tim 6:20).

Institusjoner under press

Den tidløse utfordring for enhver institusjon er å finne balansegangen mellom det å sikre seg gjennom avgrensning eller strategisk tilpasning til nye situasjoner. I hvilken grad en instituasjon skal og må fastholde sin identitet over tid, vil selvfølgelig også avspeile formålet. Det er forskjell på gjøremålene til en idrettsklubb og et kirkessamfunn; dermed blir også spillerommet for omstilling annerledes. I dagens omskiftelige samfunn har en rekke institusjoner tilsynendelatende tapt virksomhetens «hvorfor» og som derfor mer eller mindre vellykket søker seg inn på nye baner.

Et kreativt eksempel i så måte er Norges Husmorforbund. Slik navnet lyder som fungerte det hele vel så lenge det var hjemmeværende husmødre. Organisasjonen ble stiftet i 1915 som «Hjemmenes vels landforbund», men kaller seg idag «Norges kvinne- og familieforbund» for å vise at målgruppen er mer enn hjemmeværende husmødre. Virksomhetens formål angies nå på feministiske premisser som «anerkjennelse av kvinners ulike valg gjennom livsfaser». Uttrykt gjennom navne- og formålsendringene er organisasjonens tilpasningsevne imponerende, men nyorienteringen må til syvende og sist måtte bekreftes ved at lokallagenes virksomhet opprettholdes på de nye premissene.

Enhver institusjonell omstilling reiser nødvendigvis spørsmålet om hvor langt man kan endre selvforståelsen uten at man lyver om seg selv. Kultursosiologen Jean Baudrillard gjør gjeldende at institusjonene i dagens samfunn er å ligne med en mann som har tapt sin skygge. Man blir enten gal eller faller sammen.

Tapet av sosiale strukturer

Hva er så det I tidens åndelige klima som fremtvinger denne krise? Da institusjonene i den vestlige kultur gjennom 1970-årene begynte å tape sin sammenbindingskraft, ble situasjonen med et nytt uttrykk karakterisert som «postmodernisme». Nydannelsen skulle synliggjøre at samfunnsmodellen fra den franske revolusjon var i ferd med å oppløses innenfra.

Revolusjonens politiske visjon var saksvarende sammenfattet med slagordene «frihet, likhet og brorskap», men denne demokratiske ideologi er uheldigvis selvmotsigende. Frihet og likhet er i praksis gjensidig ekskluderende rettigheter, mens brorskap på den annen side angir en gjensidig forpliktelse. Den innebygde motsetningen mellom rettigheter og forpliktelse tydeliggjøres ved at samfunnsmodellen hviler i forestillingen om en tenkt kontrakt mellom to sosiale aktører – Staten og borgeren. I dette forhold fremstår statsmakten som den sterkere part. Det desto mer som borgerne foholder seg som individer ikke bare til hverandre, men også til statsmakten. I denne «masseindividualisme» levnes det liten plass til sivilsamfunnet.

Samspillet mellom borgerne bygger strengt tatt på funksjonelle nyttehensyn, idet de gjenkjenner hos andre et faktisk sammenfall av felles interesser. Disse kombinatoriske interessefellesskap er imidlertid funksjonelle; de hviler ikke i overgripende, meningsbærende ordninger. I fraværet av institusjonelle bånd gjenstår det som statens oppgave å regulere motsetninger mellom individer og grupper. Behovet for dette maktmonopol blir særlig tydelig i et fremvoksende «multikulturelt» samfunn hvor individfokuseringen får til følge at det offentlige rom fragmenteres.

Institusjonalisert individualisme

Det videre problem er at individualismen over tid også vil tære på statens makt slik at de politiske institusjonene mister sin autoritiet og sammenbindingskraft. Bestående av «hopen» av enkeltpersoner er samfunnet ikke lenger bærer av en felles kultur som kan formidle en overgripende sammenheng i livsførselen. For hverken individuell livserfaring eller følelsen av gruppetilhørlighet kan uttrykke en sentralverdi av moralsk art. Ettersom den enkeltes identitet ikke hviler i et kulturelt hele, må individet søke å realisere seg selv på egne premisser.

I denne «Culture of Narcissism», for å sitere en kjent boktittel. orienterer man seg ikke ved hjelp av kunnskap, meninger og ordskifte, men med empati. Med begrunnelser som «jeg opplever at/jeg føler at» tolkes omverdenen – «den ytre virkelighet» – som en forlengelse av den private livsverden. Forankret i gruppen av likesinnede blir følelser og personlige erfaringer de grunnleggende kommunikasjonsmidler i møtet med andre.

Uten å vite hva man skal holde seg til i livsferden, må den enkelte under påvirkning av skiftende trender og egne erfaringer finne seg selv; et skiftende selvbilde settes sammen som en «patchwork personality» slik det illustreres i slagordet fra en plakat i Oslo for noen år tilbake «Unn deg selv et år som homofil». Slik fører det fristilte individs krav om selvutfoldelse til sosial og kulturell desintegrasjon. Samfunnet består til slutt av individer som søker frihet til å realisere seg selv så vidt mulig på egne premisser.

Kirkeløs religiøsitet

Fraværet av overgripende fellesskap som kan målbære en identitetsskapende vertskapskultur umuliggjør også religiøs konstans og kontinuitet. Derved underkjennes også tanken om at det er legitimt å innordne seg under en gitt dogmatisk autoritet. Rimeligvis kan kristentroens åndelige forestillingsverden tjene som en inspirasjonskilde, men det er individet selv som gir gyldighet til sine følelser. I dette perspektiv har heller ikke Bibelen noen autoritet i seg selv og bokens vitnesbyrd leses heller ikke i menigheten som et fortolkningsfellesskap. Troen handler om selvrealisering I form av et godt liv og gir seg uttrykk som religiøs selvfordypelse og løftning. Sannheten om Gud er en privatsak som ikke kan uttrykkes objektivt eller institusjonelt. Enhver blir salig i sin tro. Derved er også det kirkelige fellesskap overflødig som annet enn pragmatiske interessefellesskap av religiøst likesinnede.

Guds kirke er sannhetens støtte og grunnvoll

Det er denne åndelige kulturrevolusjon som forklarer kristendommens kollaps i dagens vesterlandiske kultur. All den stund den sviktende kirkegang er det sted hvor sammenbruddet fremstår som mest truende, blir den umiddelbare utfordring å legge et nytt grunnlag for menighetslivet. Dette kan imidlertid ikke løses ved å erstatte søndagsgudstjenesten med hverdagskonserter. Menighetslivet må bygges opp på basis av «de fire b’er» i form av fellesskap som vet på hvem de tror. På denne grunnvoll av «levende stener» kan vi – Deo volente – gjenvinne den paulinske forståelse av kirken som apostolisk institusjon, som «den levende Guds menighet, sannhetens støtte og grunnvoll» (1 Tim 3:15, jfr Pet 2:4ff, 9ff).

communio-sanctorum

Manuskriptet foreligger i pdf-format som kan lastes ned her.

Kyrkjelyd – kva er det?

Foredrag på Den nordisk-katolske kyrkja sine kyrkjedagar
«De helliges fellesskap – Hva vil det si å leve i kirken?»
Gran 22. oktober 2016

Ein ny realismetrend i litteraturen har dukka opp siste tida, kombinasjonen av fakta og fiksjon, gjerne som utleverande dokumentasjon av eige eller andres liv. Eg vil henge meg på denne trenden no i starten og skildre litt av min kamp:

Eg er ein mann med mange anfektingar. T.d. søndag føremiddag når eg dreg til kyrkja ein time før messa startar, kan det kome over meg.

Eg passerer den lokale pinsekyrkja der parkeringsplassen tek 100x så mange bilar som eg ventar å treffe folk i mi kyrkje. Då kviskrar freistaren meg i øyra: Det er pusleri det du driv med! Eg passerer statskyrkja der eg gjorde teneste for 15 år sidan. Då gjer kyrkjeklokkene meg misunneleg. Eg vert mint på orgelbruset, kyrkjekoret og den lødige songen. Og tvilen snik seg innpå: Er det menneskeskapt pusleri det du driv med?

Eg minner meg sjølv på at i vesle St Olav er vi i alle fall mektig nærverande i «digital reality». Men kva er det, berre spel for galleriet? Lett å legge ut fine tekstar og vakre bilete på facebook. Men har vi dermed oppnådd noko? Fortener det namnet kyrkjelyd? Er drivkrafta berre sekterisk sjølvoppehaldsdrift? Tenkjer eg. Og vert anfekta.

I kyrkja steller eg i stand til enno ei messe for eit par handfull menneske. Ciboriet med brød som kunne mette heile Ålesund by, og vatn og vin nok til like mange, stiller eg fram. Lys vert tent og stilla senkar seg over dei få menneska innanfor kyrkjeveggane. Det einaste som bryt gjennom er syklistane, joggarane og bilane som stryk forbi like utanfor vindauga.

Messa startar vanlegvis med inntog i ein heller kort prosesjon.
Og så lyder orda: «Velsigna vere ditt rike, Fader, Son og Heilagande.» Då bryt ein reality inn mellom dei spreidd befolka kyrkjebenkane. Her i den enkle murkyrkja opnar ei ny verd seg. Vanlege folk ser berre éin-manns-prosesjonen med evangelieboka høgt lyfta. Men usynleg for deira auge togar ei hær inn saman med oss. Auge som kan sjå Gud (Matt 5,8) kan fornemme heilage englar. Kjerubar og serafar akkompagnerer den spinkle kvinnestemma som leier den haltande songen vår.

st-mikael-og-alle-de-hellige

Prosesjonen starta allereie lenge før trøorgelet stemmer i. Då desse få truande forlot heimen sin, somme køyrande, andre syklande. Ikkje mange, men nokre, hadde bestemt seg for å vere her. Dei kom og dei konstituerer no ein fellesskap. «Ditt rike, Fader, Son og Heilagande» – det er det som materialiserer seg mellom dei harde benkane. Det foregår ein transformasjon her. Ikkje den stemninga som kyrkjeklokker og orgelbrus kan utverke. Ikkje den gleda som overfylte parkeringsplassar kan skape. I det heile ikkje ei kjenslemessig oppleving. Det er «ditt rike» som vert levande, synleg og aktivt for mine auge. Det som skjer, konstituerer den eine, heilage, apostoliske og katolske kyrkja. Her og no.

Orda mine vert tenarar for transformasjonen. Mitt nærver som prest er nødvendig for at denne gruppa skal vere noko anna og noko meir enn eit medlemsmøte i ei lokal kvinneforening. Kanskje er eg også viktig og nødvendig likevel? Evangelieboka i hendene mine, albaen og messehakelen over skuldrane mine uttrykkjer kva som hender her: Kristus har skapt seg ein kyrkjelyd. Ikkje ein som gir utslag på Statistisk Sentralbyrå sine tabellar. Men likevel ein reality. «Ditt rike, Fader, Son og Heilagande.»

Og så svarar folket i benkerekkene «Amen» til at her er vi i namnet åt Faderen og Sonen og Heilaganden. Noko historisk viktig hendt: Ei gruppe menneske som høyrer Kristus til, som har satsa liv og lagnad på å fylgje Han på reisa heim til Faderen. Det utfaldar seg ei påskehending og ei Kristi himmelfart-hending på ein gong. Jesu Kristi venar møter den oppstadne for å fylgje han inn i Hans rike.

Snart fylgjer fleire stadfestingar på denne himmelske reality: Vi stemmer i englane sitt trishagion: «Heilage Gud, heilage sterke Gud, heilage udøyelege Gud». Englane er ikkje med for å pynte opp. Dei syner oss at kyrkja, sjølv i denne vesle handfull-utgåva, har stige opp til himmelen. Vi er med på «Syng med oss» for Guds trunstol. Uteljande skarar deltek: «Heilag, heilag, heilag». Dette er konteksten vår. I menneskeauge så smått og puslete. No opnar seg ein kosmisk kontekst der ingen treng å skamme seg over å vere smålåten. Vi er komne, ikkje til adresse Borgundvegen 606, men til «ditt rike», dit våre liv og alt liv på jorda har si kjelde, sitt utgangspunkt og sitt mål.

Eg snur meg til dei i kyrkjebenkane og helsar med ord som heller ikkje er mine eigne, ord eg har overteke og lånt frå generasjonar før meg, ord eg brukar som representant for noko høgare enn meg sjølv: «Herren vere med dykk!» Eg har fått oppgåva ikkje berre å føre folket til Gud, men no også å representere Gud overfor denne flokken, denne kyrkjelyden. Eg står her i Hans stad, spelar Hans rolle, talar Hans ord som er hovudet for denne lekamen og Herren for dette folket.

Med min flokk er eg lyfta opp til Gud. Denne sundagen, som alle sundagar, er ein Himmelfartsdag. Kyrkjelyd – det er dette det betyr. Kyrkjelyden er desse som denne sundagen gjer reisa til Guds rike, til himmelen, og der tek del i det himmelske livet. Dette er det vi er. Her er vår rett, vår borgarrett. Her høyrer vi til. Her er vår haltande song del av den himmelske lovsongen framfor Lammets trune. Det er her vi høyrer til.

«Kyrkjelyd – kva betyr det?» Er det meir å seie?

Beste svaret gir den heilage messa. Der vert vi sjølvsagt og naturleg dregne inn i dette større enn oss. Kyrkjelyden har funne sin plass i det samstemte koret som bryt gjennom tid og rom, som sprengjer alle grenser. Vi får lagt i munnen ord som vert rekte oss frå generasjonane før oss, ord for tilbeding, lovsong og vedkjenning. «Vi trur». Ikkje vi seks-sju i St Olav kyrkje, men alle vi trussyskjen som med handa på hjartet stemmer i dei same orda og som har gjort det heilt sidan dei vart formulerte i det 1. eller det 4. århundret. Dei har lydt frå verdshjørna. Her og no gir vi orda liv.

Neste hending i liturgien dreg oss inn i det som mest av alt avslører kva heile denne samlinga i kyrkja er meint å vere. Vi ber fram våre offer. Med opplyfte hjarte responderer heile kyrkjelyden på invitasjonen: «Lat oss takka Herren vår Gud!» Det er verdig og rett. Rett at vi takkar og at vår takk tek form av eit offer. Vi er her for å ofre. Klimaks og orienteringspunkt for det kyrkjelyd handlar om, er takkofferet.

Som takkoffer ber vi fram pengar vi har lagt til side heime hjå oss sjølve og brød vi har bakt og vin vi har lagt, eller har kjøpt inn. Det er brød av jorda og vin av vintreet, kultivert av mannsens arbeid. Men ikkje berre er det symbol på det vi livnærar oss av, ikkje berre bilete. Brødet og vinen er «vårt daglege brød», den maten vi lever av. Dei er vårt livs- og eksistensgrunnlag, våre liv. Vi ofrar her for Herrens altar oss sjølve og våre liv. Og dette offeret gjer vi i Kristus. Det er ikkje eit nytt offer. Det er Kyrkja sitt, ho som er Kristi lekam og vi hennar lemar. Alle våre offer, alle våre forsakingar, alt det vi har gitt opp, alt det vi har satsa, alt det vi er, samlar Kristus opp i det offeret som her vert bore fram. Våre offer går opp i Kristi offer som Han ofra til Gud og som vi er delaktige i som lemar på Hans lekam.

Offeret vårt er ikkje noko Gud treng, men er eit kjennemerke ved Kristi lekam. Kristus gjorde det og vi held fram med å gjere det. Våre liv har sitt samlingspunkt i det offeret vi bringer Gud. Kristi lekam har det med å ofre seg. Det er Kristi guddomelege vesen. Her er kjærleikens høgdepunkt. I det at Han forsaka sitt himmelske liv og vart menneske, i heile Hans fornedring og død, i det livet han levde på jorda er offeret. Og i Han er vi når Han er i oss. Så offeret fangar opp oss og våre liv. Det er dette vi braut opp heimanfrå denne morgonen for å gjere. Det er dette som gjer oss til kyrkjelyd. Vi har lært av Kristus at formålet med livet vårt er å kome til Gud med våre offer.

Men vi som ofrar våre liv til Gud Faderen, vi har ingenting å bringe Han. Det kan synast som ei underleg sjølvmotseiing, men er i grunnen ein høgare harmoni. Uforståeleg og uforklarleg utan Kristus sjølv. Vi takkar Faderen, endå vi har ingenting anna å takke med enn Han, Kristus. Han er vår evcharisti, og vår evcharisti er Hans.

Liturgien er vårt takkoffer. Liturgien lærer oss å takke. Ein har sagt at takk er menneskeslekta sitt kollektive minne. Vi takkar for det vi vel å minnast og samlar på. Minna gir identitet til både kulturar, familiar og personar. Det verdfulle vi har teke vare på, formar oss og gir oss identitet. Vi har lært det same av Jesus. For vi har bevart minnet om den natta då han gav seg sjølv til liv for verda, tok eit brød, takka, braut det og gav læresveinane.

Men vi er berre menneske. Vi høyrer til den slekta som vart driven ut av Paradiset. Vi har ingen rett på vår side. Vi er dømde til å vere avhengige av vårt daglege strev og av kvarandre. Vi er slavar. Om det ikkje var for den natta, om vi ikkje var blitt dregne inn i dette som hende, i denne handlinga, hadde vi ingenting. Men Kristus seier «Gjer dette. Eg har gjeve dykk eit føredøme.» Her ligg fridomen vår. Her vert vi inkluderte, inkorporerte. Vi er her for Guds trunstol som lemar på Kristi lekam. Vi er her i Han for å gjere som Han har lært oss: Takke. Vi er her for å bringe tilbake til Gud dei gåvene Han gav oss, slik mennesket kunne før dei vart drivne ut or Paradiset.

Syndefallet var det at vi miste evna til å takke og evna til å tilbe. Ikkje lenger var der evcharisti på jorda. Vi ville leve på våre eigne vilkår og som herrar i eige hus. Og frelsa er at vi har fått tilbake det opphavlege føremålet med våre liv: Å leve til lov og pris for Gud. Berre fordi Kristus har innlemma oss i denne fellesskapen, er det igjen muleg.

Difor gir det meining når eg som prest inviterer: «Lat oss takka Herren vår Gud!» Det er i sanning verdig og rett. Vi som står der i St Olav kyrkje, vi er oppreiste menneske, vi har gjenvunne det Gudsbiletet vi var skapte i, vi er frigjevne og istand til både å elske og takke. Vi har alt, for vi har fått nåde over nåde. Det er verdig og rett at nettopp vi alltid og alle stadar takkar Herren vår Gud.

Med frimot og full rett kan vi ta del i den firfaldige handlinga Kristus starta då han tok brødet, takka, braut det og gav læresveinane. I den heilage messa er vi i himmelen med Kristus, i fellesskapet av dei heilage og med dei himmelske engleskarane. Samstundes er vi med Kristus og læresveinane den kvelden då Han vart sviken. Vi er nye menneske og vi tek for oss av himmelsk mat. Vi er ein fellesskap som har begge beina på jorda og samstundes har gjort uforklarlege grensepasseringar ut av tida og romet.

Kyrkjelyd – dette er det. Difor er det så umissande viktig å vere der når messa vert feira. Kyrkjelege aktivitetar vil kome og gå. Men i messa er den fellesskapen som skaper vår identitet. Her har vårt liv sitt feste, si kjelde og sitt formål.

Etter kvart sluttar messa. Førebels. Ho sluttar eigentleg ikkje. Ho varer heilt til Jesus kjem att. Men fordi vi skal heim og ete middag, og vi skal oppfylle vår jordiske jobb ei ny veke til ende, tek vi ein pause og overlet takkesongen til våre syskjen andre stadar, på andre kontinent med anna tid enn oss.

«Messa er til ende. Gå i fred.» Det betyr ikkje å gå heim og legge seg på sofaen. Det betyr misjon. Messe endar alltid i misjon. Vi har vore med på det kyrkjelyden verkeleg er, har erfart samfunnet av dei heilage i himmelen og på jorda. Då vert vi sende ut i verda med vårt vitnemål, for å fortelje alle vi møter om det vi har sett og høyrt og det våre hender har teke på. Vi veit at «sæle er dei auge som har sett det de ser.» Difor vil vi invitere andre inn. Sjølve invitasjonen har vi lært av Herren Jesus. Sine fyrste tilhengjarar verva han med orda: «Kom og sjå!» Det er våre misjonsord. Slik skal vi evangelisere.

Anfektingane mine har fått sine tilsvar. Den heilage messa er for meg ei stadig tilbakevendande erfaring av guddomeleg medisin mot anfektingar. For puslete, for små, for lite, for rart, for sekterisk, for esoterisk, for isolert, for snevert … … Kyrkjelyd er å stige opp på Tabor, på Forklaringsfjellet, med Kristus, og møte dei heilage i fortid og framtid. Det er å vere sett i himmelen med Han. Det er å kunne bere fram takkesongen med fullt frimot og i ein fellesskap vi berre kan drøyme om. Her hentar vi meining, samanheng og formål for livet på jorda. Slik lever vi kyrkjelyd, til ære for Faderen og Sonen og Heilaganden som var, er og blir éin sann Gud frå æve til æve.

Ottar Mikael Myrseth
prest i St Olav, Ålesund

Vad är Kyrka? Vad har vi Henne till?

Om du inte tidigare har ställt dig frågor kring vad Kyrka är och innebär, kan det vara hög tid nu då begrepp som bland annat religiositet, extremism och det sekulära samhället är frekventa i det offentliga samtalet. Sällan har väl dessa ting diskuterats som nu och det är i grunden bra. Men för att kunna delta i samtal och veta sin egen position, är det alldeles nödvändigt med reflektion och kunskap. Också bortom frågan om skolavslutningar i kyrkan.

Ärendet med denna text är att peka på det faktum att Kristi Kyrka är något som går utanför både statsskick, politik och det fullt ut begripliga, men också att beröra tragiken i att Hon, som ett resultat av modernism och upplysning, kommit att förminskas och avmystifieras.

Jag vill ta utgångspunkt i en aktuell debattartikel. På DN Debatt (2016-06-01) skriver kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke:

”Det finns all anledning att vara stolt över vårt lands aktiva civilsamhälle. Runt om i Sverige finns i dag 200 000 föreningar, stiftelser och trossamfund. Hundratusentals svenskar engagerar sig varje dag i civilsamhället, på idrottsplatser och i gympahallar, på scouthajker och i friluftslivet, i studiecirklar och i läxhjälpsprojekt. I civilsamhället uppstår möten mellan människor som lägger grunden för tillit mellan människor.”

Ministern inleder här med att i positiva ordalag påtala värdet av den del av samhället som inte är staten, det som kallas ”civilsamhället”, för att senare inskärpa rättning i ledet och, i demokratins namn, undergräva det hon säger sig vilja främja, nämligen livskraft.

”Vi påbörjar nu ett arbete inom regeringskansliet med syftet att utreda hur statliga bidrag till stöd för det civila samhällets organisationer kan bli mer långsiktigt, förutsebart och enhetligt. De medel som ges för organisering ska fördjupa demokratin, inte undergräva den.”

”Regeringen bereder nu ett uppdrag till utredningen med inriktningen att den ska föreslå att kraven på demokratiska värderingar bland samfunden skärps.”

http://www.dn.se/debatt/skattepengar-ska-inte-ga-till-hatretorik-och-polarisering/

Vad hon säger är att det (för att erhålla statligt stöd) krävs att varje organisation i civilsamhället omfattas av samma demokratiska värderingar och att de som inte gör det därmed undergräver demokratin. Vad hon inte redogör för är vilka värderingar som avses och som kan undergräva det system i vilket dessa är stöpta. Däremot är hon tydlig med att alla som inte motsvarar kraven och har de rätta värderingarna är emot det som stöps i formen.

Orsaken till att saken skall utredas är med all säkerhet uppvaknandet i fråga om bland annat ”våldsbejakande extremism” där det, framför allt, pekats på kopplingen mellan moskéer och islamism. Men vad man från regeringens sida verkar sträva efter är att genom ekonomisk styrning påverka alla att inta samma uppfattning om vilka värderingar som främjar det goda samhället. Även den Kyrka som är grunden till vår civilisation skall inrätta sig. Men i vad? Vilka är värderingarna som kommer att ge tillträde till pengapåsen?

Skall detta förstås som en indikation på den sekulära statens önskan om att alla trossamfund på sikt fusionerar för att i interreligiös, demokratisk anda organisera människor som har en tro? Det har hänt i organisationsvärlden förr: Broderskapsrörelsen som, då antalet bekännande kristna minskade, öppnade upp för ”alla med tro” (organisationen måste ju överleva!). Ett annat och mycket aktuellt exempel skulle kunna vara hur ”föreningen Svenska kyrkan” i en bok som lanseras i nästa vecka, vill skapa ett nytt teologisk synsätt för ”de tre abrahamitiska religionerna”.

Länk till pressmeddelande: http://www.mynewsdesk.com/se/svenska_kyrkan/pressreleases/nytt-teologiskt-synsaett-paa-sexuell-laeggning-1424555

Det är förvisso helt avgörande med kontroll över vad skattemedel används till. Men det är något helt annat att köpa sig till lojalitet. Och vi vet från historien hur lätt det är att med pengar styra organisationer och deras verksamhet i vad utbetalaren anser vara rätt ideologiska riktning.

Vad som är än mer alarmerande är hur Kyrkan, som i regelverket definieras som trossamfund, ses som och jämförs med vilken annan förening som helst. Ministern är inte den första men får det att låta som om Kyrkan bildades av, om inte staten så av människor. Detta leder i sin tur till föreställningen att en lokalkyrka inte kan existera utan att kulturdepartementet håller den under armarna ekonomiskt.

Oavsett hur regelverket definierar och var världsliga myndigheter menar att Kyrkan skall vara registrerad för att kunna fungera som juridisk person i den jordiska vardagen, är det Henne egalt. Även om varje instans i världen skulle förneka existensen kommer kristna söka sig dit. För inget barn klarar sig utan sin Moder. Men väl utan både ett och två statliga departement.

Vad är då Kyrkan?

Kyrkan som Moder är en vacker och passande liknelse; Moder och lärare. Men det finns fler vedertagna bilder av vad Kyrkan är och förklaras som. Och då bortses här helt från etymologiska aspekter.

Majoriteten av världens kristna beskriver Kyrkan som en, helig, apostolisk och katolsk. Slarvigt översatt betyder katolsk ”universell” vilket med S:t Vincent av Lérins ord förstås som: “Id teneamus, ubique, quod semper, quod ab omnibus creditum est, hoc est etenim proprieque catholicum” – (Bara det som alla har trott alltid och överallt, anses som katolskt). Ordet är alltså i egentlig mening ingen organisatorisk term.

all-saints-icon

Vidare är Kyrkan, ”grundad av Herren på jorden, Kristi kropp, med Kristus som sitt överhuvud; en gudomlig-mänsklig organism, en gemenskap som kan beskrivas och gripas och, på samma gång, en inre och spirituell relation mellan dess medlemmar och gudomliga grundare samt mellan dem själva. Som Guds pilgrimsfolk lever Kyrkan på jorden i förväntan på Herrens återkomst vid fullbordan av Guds rike. Kyrkan existerar och lever såväl i himmelen – bland dem som redan heliggjorts och där firar segern – och på jorden bland de troende som för den goda kampen i tro. I en aspekt är Kyrkan osynlig och himmelsk, i en annan är Hon i världen och synlig; en gemenskap och organism med pastoralt och prästerligt ämbete som, strukturellt, är sammanlänkat med Apostlarna, med bindande dogmatiska och etiska principer och en evigt ordnad tillbedjan; en kropp i vilken ämbetsbärare (kleresi) och lekfolk tjänar.

I Kyrkan är det nya livet i Kristus verkligt genom Helig Ande. I detta är nåden och det gudomliga livet, genom dess överstepräst, givet alla (med)lemmar i Kroppen för deras heliggörelse och frälsning.

Den Kyrka som grundats av Herren på jorden, kan därför inte vara enbart något inre; en osynlig gemenskap, ett ideal eller en odefinierbar Kyrka av vilken lokalkyrkorna enbart är ofullständiga bilder. En sådan förståelse av Kyrkans natur står i motsats till Skriftens andemening och Traditionen och förvanskar det verkliga innehållet av uppenbarelsen samt Kyrkans historiska karaktär.” («The Nature and Marks of the Church’, 1979, i Road to Unity: A collection of agreed statements of the joint Old Catholic – Orthodox Theological Commission, s. 186)

Länk till dokumentet: http://nordisk-katolsk.se/onewebmedia/The-Road-to-Unity.pdf

Det är alltså inte möjligt, ens för en demokratiskt vald församling, att göra Kyrkan till något annat. Man kan med ideologier och världslig lag motarbeta och försvåra; med repression och hån göra sitt bästa för att leda människor bort. Man kan, också i demokratins namn, försöka få Kyrkan att anta värderingar som strider mot Hennes gudomliga natur. Men det kommer, likt all fåfänglighet, vara förgäves. ”Och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga.” (Matt 16:18)

Fr. Franciskus Urban

Förslag på vidare läsning:

Dokumentet ’Tillbaka i försoning’ som finns att ladda ner från: http://www.nordisk-katolsk.se/aktuellt

KÄNSLA – EN KÄNSLIG GRUND FÖR SANNING

Vad är egentligen ”grejen” med kristendomen; med att vara kristen? Detta är inte alltid lätt att förmedla och människor gör sig olika bilder av vad det innebär. Inte sällan hänvisas till känslans domäner; att det att vara kristen, att tro på Jesus Kristus, bara går att känna: att det är något som känns rätt och sådant man bara vet (baserat på känsla). Men är känslan svaret? Är det verkligen allt?

Som människor är vi indragna i ett skeende långt större än oss själva. Vi är inte vår egen orsak utan skapade utifrån en specifik vilja att vi skall finnas. Att det förhåller sig så är en grund för den kristna förståelsen av skapelsen. Likaså att denna vilja samt den fortsatta omsorgen om människan är grundad i kärlek och att det är Gud som är alltings upphov och orsak.

Att denna kärlek och omsorg är reell görs tydlig då vi kliver in i passionstiden, den kyrkoårstid som inleds med Passionssöndagen. Här aktualiseras övergången från det gamla till det nya och då pekas särskilt på det, eller rättare sagt: den, som gjorde såväl övergång som fortsättning möjlig, nämligen det nya förbundets försonare, Kristus Jesus; det sanna offerlammet.

Känsla kontra verklighet

Kanske går det hem, att i den känslodrivna kultur vi befinner oss, hänvisa till att det känns rätt. Men blir det rätt då? Är det allt? Finns det inget mer och handgripligt att ta fasta på, när man som kristen vill förstå och förmedla sin tro? Hade de första kristna samma känsla? Var det en känsla som apostlarna och sedan kyrkans fäder, mödrar, biskopar och bekännare förde vidare i världen? Var det en känsla som drev livs levande människor att vittna; bli martyrer?

Forty_Martyrs_of_Sebaste,_II_Half_of_XI_Century,_St_Mary_Perivleptos_Church,_Ohrid_Icon_Gallery

Ta, som exempel, de fyrtio martyrerna i Sebaste. De var romerska soldater som år 320 drevs ut nakna på en frusen sjö för att de öppet bekände Kristus. Och nog kände de allt: det var så kallt på isen att de så småningom frös ihjäl, hårt bevakade av vakter. Men var det känslan som fick dem att hellre dö än avsäga sig tron? Intressant i sammanhanget är att en av de fyrtio kände så mycket att han gav upp och avsvor sig sin tro till förmån för de varma bad som hade ställts upp som lockbete på stranden. Men då avfällingen kände värmen från det behagliga badet spridas i den egna kroppen, såg en av vakterna ett övernaturligt sken sänka sig över de trettionio på isen och han blev så berörd att han tog av sig kläderna, bekände Kristus och anslöt sig till de kristna där ute. De fyrtio var på nytt fulltaliga. Men var det en känsla som övertygade vakten att bli kristen och utsätta sig för kyla och lidande?

Nej, det var Helig Ande, en insikt om Sanningen och det var passion; ett ord som ursprungligen har med det kristna att göra, men som i modern tid har bastardiserats och kommit att handla om vurmande för vad som. Passion betyder lidande och syftar ursprungligen på Jesu eget lidande. Varken Helige Ande, sanning eller passion springer ur känsla, utan grundas i konkret verklighet.

Hur svarar jag som människa på konkret verklighet?

Vad var det för sanning som vakten i Sebaste fick insikt i? Vad, konkret, fick honom att svara som han gjorde; så passionerat? Låt oss fundera över följande:

Hur skulle du reagera om någon älskade dig så mycket att denne, inte bara sade sig vara beredd att gå i döden för dig, utan också gjorde det? Tänk dig att du står framför den personen. Kroppen ligger där, i detta nu. Död. Han gjorde det! Så innerligt var du älskad och så konkret uttrycktes den kärleken till dig. Vad hade du sagt? Hade ett allmänt uttalat och slätstruket tack varit tillräckligt? Eller hade det varit tillbörligt och rätt med ett svar som motsvarat passionen?

Det funnes väl bara en sak som hade varit större att bära: att stå framför samme person – i livet – och veta att om en kort tid kommer han att ligga där; sargad, hånad, slagen. Död. I kärlek till dig och för din möjlighet till evigt liv.

Men så var det. För ”så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”

Och det är nu, när vi har mer än enbart känslan, som vi kan ställa frågan varför Gud offrade Sonen för vår skull? Och då är vi tillbaka till Guds plan med oss; frälsningsplanen. Det handlar alltså inte om stränghet för dess egen skull. Inte heller om att Gud kände för det, utan om kärlek till skapelsen och människan.

Grundad känsla

Det känslobaserade är försåtligt. Det gör att bara det som känns rätt, blir rätt. Då tror vi att vi måste känna saker för att det skall vara äkta; göra saker som är rätt för att det känns bra. På så vis kan allt rättfärdigas så länge det känns rätt, men också förhandlas bort för att det känns fel.

Men när vi tar fasta på det konkreta; på sanningen; att Kristus Jesus dog för oss – för dig och för mig, så kommer det, när jag förstår varför, att också kännas. För Sanningen berör; sanning känns. Tacksamhet känns. Att vittna känns. Att bära sitt kors känns. Att bekänna, känns. Och att älska tillbaka, känns.

Men vi kan inte börja i en känsla. Som Kristen tar jag utgångspunkt i vad som hänt och alltjämt sker. Därefter kommer känslan. Att älska tillbaka blir helt enkelt rätt. Och det är, strängt taget, vad det innebär att vara kristen: att vara älskad och, i tacksamhet, älska tillbaka; passionerat.

Fr. Franciskus Urban

Artikkelen er en forkortet bearbeidelse av prekenen som ble holdt i St. Nikolaus (Den nordisk-katolske kirke i Karlskrona) på Passionssøndagen, 13. mars 2016.

PÅVEN, MINNET OCH FÖRLUSTEN AV ETT SPRÅK FÖR DET HELIGA

Med anledning av påvens stundande besök i Lund och högtidlighållandet av reformationen samt hans ursäkt för icke evangeliska uttalanden genom historien, frågar sig Lotta Lundberg i SvD varför det senare inte skapat rubriker i Sverige. Samtidigt och i samma text undrar hon hur det gick till när vi förlorade det språk som ger sammanhang: ”Hur gick det till när vi förlorade – inte en känsla, inte en uppriktighet, inte en längtan – utan ett språk? Det språk som underlättar när vi önskar tala om skillnaden på skuld och ansvar, sorg och sjukdom, förlåtelse och försoning. Det språk som ger oss bilderna tillbaka, tolkningsmönster och metaforer. Sammanhangen.» (Lotta Lundberg, SvD Kultur, 2016-02-01)

Frågorna hon ställer är direkt relaterade. Likaså har svaren en gemensam källa i form av den agenda som, allt sedan upplysningstiden och reformationen, satts av den statsbärande elit som skapade de moderna nationerna. Man ville helt enkelt inte att undersåtarna skulle ägna sig åt sådant som konkurrerade med sysslor som genererar förmögenhet åt och stödjer den världsliga makten. En fråga att ställa sig är därför om inte påvens medverkan i detta högtidlighållande blir ologiskt och leder till ytterligare kapitulation inför det världsliga och sekulära; den kraft som stal språket för det heliga och alltjämt innebär en gradvis nedmontering av människovärdigheten.

Uteblivna rubriker om förlåtelse och bristen på ett språk om det heliga beror alltså på att (i detta fall) ”svensken” fått lära sig att inget av det är viktigt; att tro och religiös bildning är oväsentligt. Helt i enlighet med rådande doktrin om att staten är det överordnade, kanske enda, skyddsvärda.

Lotta Lundberg berör i sin artikel även vid det svåra i att bemöta och hantera det okända då man själv saknar kunskaper eller inte står på säker grund. Sverige står, skriver hon, ”inför att integrera hundra tusen mer eller mindre religiösa asylsökande. Hur gör vi det utan ingång till vårt eget språk, en ’hemreligion’?”

Detta är oerhört viktigt! Härom året skrev jag en artikel (”Kyrkan – garanten mot islamisering”) som tar upp bl.a. det förlorade språket och avsaknaden av fast grund för att kunna hantera rädsla och det okända.

”På ett plan kan det vara det islamska som är det okända och därför skapar rädsla. Men här syftar jag på Treenig Gud som det okända med motiveringen att det är relativt få som odlar relationen med Gud. Jag menar till och med att såväl kunskapsnivån om Kristen tro, som vidareförd och kulturellt betingad känsla för tron, är så pass låg att det (tyvärr) är befogat att prata om Gud Fadern, Hans Son och Helig Ande, som något okänt. Inte som teoretiska begrepp utan som levd Erfarenhet.» (”Kyrkan – garanten mot islamisering”)

Vi får inte stirra oss blinda på att hotet alltid är tydligt och kommer utifrån. ”Problemet att adressera skulle lika gärna kunna vara sekulariseringen. Och det är faktiskt så, att avsaknaden av ett språk för och en relation till det heliga; till Gud, är en del i problematiken. Hade människan varit välförankrad i den Kristna tron hade hon varit, inte immun, men bättre rustad att hantera såväl rationell som irrationell rädsla. Det av den enkla anledningen att levd kristen tro; sökandet efter Gud, leder till kontakt med sig själv vilket skapar trygghet. Dessutom innebär tron på Gud en växande relation med det obeskrivbara, ja med det radikalt annorlunda.» (”Kyrkan – garanten mot islamisering”)

Men det är inte bara i dessa frågor, som för stunden är på tapeten och anses vara samhällsproblem, där traditionell religiositet erbjuder svar utan kan lika gärna handla om ”exempelvis konsumism, sexualisering, objektifiering av människan och den ökande psykiska ohälsan, områden som alla har bäring på den grundläggande syn på människan som Kyrkan och den Kristna läran omfattar.»

”Vad etablissemanget idag bortser ifrån är att den s.k. upplysta samtiden, i sin iver att slänga ut den kristna läran, allt sedan reformationens tid, samtidigt gjorde sig av med det kitt; den uppsättning värden som en gång byggde vår civilisation. Därmed offrades inte bara det skelett som är omistligt för att bära upp en samhällskropp, utan också människovärdigheten på trolöshetens altare.” («Vem vill se förändring?»)

Minns alltså att svaret finns i en restaurerad syn på människan och att vi förstår livet som heligt.

Fr. Franciskus Urban