Bønnevakt

Hva skal vi bruke fastetiden til? Man blir ikke from av å sulte, men selvransakelse kan være til gavn. For å forstå hva det dreier seg om, er det kankje nyttig å ta utgangspunkt i ordet «faste». Opprinnelig har ordet intet med mat å gjøre, men faste betyr simpelthen «det å holde fast». Avholdenhet fra mat skulle tjene som en påminnelse om troen som et oppbrudd fra den gamle verden. Dette eskjatologiske perspektiv gjorde ordet faste ensbetydende med disiplinert adferd. Denne forståelse kommer til uttrykk i at også den greske kristenhet betegnet fasten med et militært lånord fra latin «statio», som betyr «vakttjeneste», slik vi leser det i det oldkirkelige skrift Hermas Hyrden (omkring år 140). Forståelsen av fasten som stridende årvåkenhet – jfr. vårt uttrykk «bønnevakt» – understreker altså et kampmotiv som fokuserer ikke bare på den enkelte kristnes livsførsel, men også på menigheten og de kristnes liv i verden.

Andrei Rublev [Publlic domain]

Hva angår den enkeltes fastedisiplin, må hver og en av oss merke seg at den vi strider mot ikke er en ukjent fiende, men oss selv og vår egen åndelige sløvhet. Utfordringen består i å våkne opp fra «vanekristendom» i tenkesett og levevis. Samtidig må vi innse at striden ikke er et prosjekt som er over til påske, men skal føres hele livet ut. Dette lange perspektiv inngir også realisme. Så lenge vi er her i verden, vil en streben etter etisk perfeksjonisme kun føre til håpløshet. Motstykket til denne innsikt er at vi også må vokte oss for «å synde på nåden». Denne polaritet er i luthersk teologi blitt betegnet som dialektikken mellom lov og evangelium (jfr. Rom 3:20ff), mens andre teologiske tradisjoner uttrykker spenningen ved å tale om den kristnes livsferd som en pilegrimsgang (jfr. 2 Kor,4:16ff). Utfordringen for oss alle består i å finne frem til et nådens frihetsrom hvor Kristus kan vinne skikkelse i oss (Gal 4:18, 5:22). Som troende står vi ikke alene i livsferden. Tilhørligheten i et menighetens bønnefellesskap gir oss åndelig styrke på veien.

I fastetiden er det derfor ønskelig å rette et årvåkent blikk på det kristne fellesskap som vi tilhører. For likesom den enkelte ikke er fullkommen, kan også menigheten ha store og små syndere i sin midte. Utfordringen i så måte er ikke nytt. Jesus selv talte om «ugress blant hveten» (Mt 13:24,47). Apostlenes gjerninger og brevlitteraturen legger heller ikke skjul på syndens nærvær i kirken (Ap gj 5:1ff, 1 Kor 5:1-12). Det er kanskje en viss trøst i at dette er et stadig problem. For hvis menigheten skulle bestå av lutter rene og fullkomne, ville hverken du eller jeg ha noen plass der. Det er menighetens oppgave å tjene som et «asyl» hvor botferdige syndere kan få trøst og finne oppreisning, men hvor også de ubotferdige settes under kirketukt (Gal 6:1, 1 Kor 5:11, 2 Kor 2:.5ff ). Men, kan man spørre, med hvilken hvilken rett bekjenner vi oss så til «en hellig kirke»? Svaret må bli at Kirken er hellig, ikke til tross for synderne i hennes midte, men fordi hun byr dem et nådens frihetsrom (Rom 5:15ff). Kristus har jo lovet å lege dem som vender om (Matt 13:15).

Stroganov School [Public domain]

At menigheten, likesom hver enkelt troende, er ufullkommen og stadig trenger til omvendelse, opphever ikke av den grunn skillet mellom kirken og verden, eller mellom dem som er «innenfor» og «utenfor», for å låne Pauli formulering (1 Kor 5:12f). Apostelens formaning til problemmenigheten i Korint lyder: «Trekk ikke i ulikt spann, sammen med vantroen» (2 Kor 6:14). Forholdet til våre ikke-kristne omgivelser er således et tredje punkt som krever årvåkenhet. Vi er i verden, men ikke av verden. Denne dobbelthet kaller på samme tid til solidaritet og distanse. Distansen er altså ikke en tilbaketrekning, men en avgrensning som uttrykk for vår egenart. Til fastetidens disiplin hører derfor også kjærlighetshandlinger som vitner om vår tro.

Velsignet faste!
+Roald Nikolai

 

Se, jag har ställt en dörr öppen för dig

Det heter ju att man ser det man vill se och hör det man vill höra. Men den som öppnar sina ögon kommer att se längre och den som tar sig tid att lyssna kommer att upptäcka annat än det man normalt väljer att ha för ögonen.

I evangelietexten på fastlagssöndagen möter vi en blind man. Men han var inte bara blind utan också tiggare. Han bad om hjälp för sin överlevnad. Det fanns de som försökte tysta och hindra honom, men Jesus befallde att den blinde mannen skulle ledas till honom.

Den blinde tiggaren i Evangeliet är den människa som lever i mörker och därför inte kan se Sanningen. Den blinde tiggaren är den människa som idag förhindras att komma till Kristus av sådana som vill kväsa och tysta; av institutioner, politiska krafter, ekonomiska intressen och av dem som tror sig veta bättre men själva är blinda; som förnekar att Kristus är den enda vägen till Gud Fadern. Den blinde tiggaren är den som idag, trots alla hinder, ber om hjälp för sin överlevnad.

El Greco [Public Domain]

Den blinde mannen ropade: «Davids son, förbarma dig över mig!»

I Uppenbarelseboken (Upp 3:7-13) kan vi läsa att det står en dörr öppen för var och en av oss; en dörr till räddning, men som onda makter vill få oss att inte se:

”Så säger den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna. Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn.”

Den blinde tiggaren är jag. Jag ber om att få se sanningens ljus och att den stora ljusa fastan som nu ligger framför oss, skall öppna mina ögon. Och jag ber ”Herre, förbarma dig över mig, syndare”.

Fr Franciskus Urban OPR

Fastetid

Ikkje å ete kjøt i fastetida, fisk på fredag og faste frå midnatt før ein tok imot nattverden var før andre vatikankonsilet kjennemerke for katolikkar. På tvers av klasse og stand, universelt og utan å vere kleresistyrt. Samstundes sett ned på av andre som ynskte ein meir åndeleg kristendom.

Dette sikre, felles kristne kjennmerket, dunsta stort sett bort då det vart redusert til eit individuelt forbrukarval, i klasse med med slankekurar og treningsprogram.

Faste var eit viktig element i Israel. Jødar visste kven dei var på grunn av kva dei åt og ikkje åt. Fastepraksis fylgde også Jesus og disiplane og dei kristne gjennom heile historia, ein praksis felles med dei fleste større religiøse tradisjonane. Både fredagar og dei 40 dagane i fastetida vart markerte som påminning om Jesu lidingar, om vår åndelege fattigdom og om vår identifisering med dei som svelt. I århundre har kristen praksis levd i rytma mellom faste og fest.

Vi treng å revurdere verdien av felles, fast og obligatorisk årleg fasterutine. I solidaritet med dei fattige og svoltne som veit at dei treng Gud for dei er trengande mellom menneska. Dette må igjen bli del av kyrkja sitt profetiske kall på jorda. Då held det ikkje med fromme einskildmenneske sin private praksis. Det må bli heile fellesskapen sitt sams vitnemål for omverda, at å vere kristen er å stå mellom dei trengande. Det handlar om å fornye den gamle fastetidspraksisen: bøn, faste og almisse.

Når oskeonsdagen denne veka innleier fastetida, skulle det gått ut hyrdebrev frå alle bispe- og generalsekretærkontor i alle kristne kyrkjer i landet. Vi treng det for Kristi skuld som takksemd for hans liding og død, som vidareføring av vår kristne fortid og som kjennemerke for kristen identitet i det multireligiøse samfunnet, til skilnad frå forbrukarsamfunnet som rasar ikring oss.

Visst vil det vere upraktisk og tungvint i mange samanhengar, på arbeidsplassar og i selskapslivet. Men slik er nettopp kjennemerket på profetiske symbolhandlingar. Dei vil alltid uroe og forstyrre den offentlege orden.

Viktigast for oss må vere at vår praksis vitnar tydeleg om våre kristne verdiar. Fysiske behov vitnar om åndelege behov. Til sjuande og sist er vi alle som menneske trengande. Overfor Gud manglar vi alt. Dette veit dei svoltne best av alle.

Kristendom er meir enn ein bunke dogmer som skal haldast for sant. Det er pulserande liv, rituelle rytmer, praksis som skal bringe på plass både tankar, kjensler, mentalitet og fysisk utfalding.

Og det vert ikkje fest utan faste.

 

I fokus, Dagen mars 2019