Krisen i Lutherdommen

Kirkemøtets leder

Kirkemøtets leder, Kristin Gunnleiksrud Råum.

Det er ikke gitt at folkestyret er egnet til å løse teologiske konflikter. Allerede Rousseau innså at 
demokratiet fungerer på ateistiske premisser.

Kirken lever i en spenning mellom det som står fast og det som forandrer seg. Det kan være vanskelig og smertefullt, sa ledende biskop Helga Byfuglien i sin hilsen til Kirkemøtet i 2014.

Det som var vanskelig, var spørsmålet om liturgi for likekjønnede par. To år senere må det sies at denne utfordring har nådd smertegrensen. Spørsmålet melder seg da hvorfor prosessen har vist seg å være så vanskelig. Eller sagt på en annen måte: Har Den norske kirke nødvendig institusjonell basis og mekanismer for å løse konflikten?

Som institusjon vil et kirkesamfunn, i likhet med andre orga
nisasjoner, forstå seg selv som bærer av en normativ orden understøttet av identitetskapende symboler og formålsenlig praksis. For at denne identitet skal kunne formidles over tid, fordres imidlertid en felles forståelse av virksomhetens egenart og omforente regler for konfliktløsning hvis det skulle bli nødvendig.

I lutherdommen bygger den institusjonelle orden først og fremst på hengivenhet til Luthers person og det reformatoriske slagordet «Skriften alene». Disse identitetskjennetegn står imidlertid i saklig spenning til Bekjennelsesskriftene som normkilder.

Spørsmålet er da hvordan konkurrende normative utgangspunkt skal gjøres operasjonelle i kirkelivet. Løsningen har gjerne vært den frihet som følger av adiaforontanken (at noe verken er ondt eller godt). Bare man i prinsippet kunne enes om den rette lære, er den ytre form uvesentlig.

Kirken er med andre ord ikke en organisasjon med bestemte former som sosiologisk normaltilstand, men eksisterer i og med at evangeliet forkynnes. Dette syn går tilbake til Luther selv som mente at troen ikke trenger annen sosial formidling enn det som sies fra prekestolen.

Oppbrudd. En kortfattet periodisering av lutherdommens søken etter en kirkeordning kan passende begynne med Luthers oppbrudd i 1517 og hans skarpe polemikk mot Roms kirkeforståelse.

Denne negative begrunnelse skulle så radikalt endres da Riksdagen i Augsburg i 1555 antok et skrift av Melanchton som det juridiske grunnlag for fyrstenes refom av kirkelivet innen deres områder.

Den politiske utvikling førte imidlertid til at den såkalte konfesjonelle stat ble oppløst innenfra etter 1750 for å bli erstattet av Opplysningstidens nye sosiale former. Visjonen om et nytt samfunn basert på interesseledede sammenslutninger fikk så sin religiøse variant i det kristelige foreningslivet.

For å simulere teologisk kontinuitet la man pliktskyldigst adjektivet «luthersk» inn i navnet på de nye frivillige organisasjonene. Om nødvendig ble bruddet med fortiden også legitimert med det teologisk sett revolusjonære slagord – «saliggjørelsens orden står over kirkens». I dagens postmodernistiske klima er denne individbaserte foreningsfromhet i ferd med å gå i oppløsning sammen med politiske partier, idrettslag og andre frivillige sammenslutninger hjemmehørende den borgerlige kultur.

Selv om luthersk kirkeliv løpende har hentet sine sosiale former fra det politiske liv, er innføringen av Kirkemøtet fra 1984 likevel en «game changer». Det nye i situasjonen er ikke bare at Kirkemøtet er et fremmedlegeme i forhold den lutherske autoritetsforståelse.

Troløs logikk. Alvorligere er at den parlamentariske tankegang som ligger til grunn, utelukker en prinsipiell forpliktelse på den lutherske arv. For saksbehandlingen i et folkevalgt organ følger sin egen troløse logikk. Uten å se seg over skulderen kan delegatene til Kirkemøtet fritt vedta hva de vil, samtidig som vedtaket ikke forventes å ha gyldighet utover øyeblikkets viljesytring. Ingen løfter som er avgitt idag, forplikter imorgen.

Derimot er prosedyren forpliktende og mindretallet er – tross all uenighet – moralsk bundet til å innordne seg flertallets beslutning. Om nødvendig overtaler demokratiet dissens med bruk av makt.

Selv om demokratiets spilleregler i det store og hele fungerer vel som prosedyre for å regulere mellommenneskelig samkvem i sin alminnelighet, er det ikke gitt at folkestyret er egnet til å løse teologiske konflikter. Med sin opprinnelse i modernitetens rivalitet mellom Gud og menneske ligger det en ideologisk basis til grunn for demokratiet; menneskets frihet fordrer selvråderett i forhold til enhver transcendens.

Tankegangen innsetter altså mennesket selv som tilværelsens sentrum. Allerede Rousseau innså at demokratiet fungerer på ateistiske premisser idet han gjorde gjeldende at demokratiets Gud er samfunnet selv når det uttrykker flertallsviljen.

Krisen. Krisen som dagens lutherdom gjennomlever, viser etter mitt syn at det lutherske tankesett ikke makter å artikulere et normsystem som kan tjene som grunnlag for et kirkelig fellesskap. Slagord som Bibelen alene og den reformatoriske arv produserer ikke bilder som gjør det mulig å skjelne mellom hva som er teologisk rett og galt ifølge egen overlevering.

Den reformatoriske arv lever videre som museale forestillinger som ikke utkrystalliserer meningsgivende mønstre.

Slik er Den norske kirke overlatt til begivenhetenes dumpe trykk. Det er ikke overraskende at prosessen oppleves som vanskelig og smertefull.

Denne artikkelen stod på trykk i papirutgaven av Vårt Land, 30. mai 2016, og den påfølgende dag lagt inn på avisens debattforum Verdidebatt.no.

Advertisements

Vad är Kyrka? Vad har vi Henne till?

Om du inte tidigare har ställt dig frågor kring vad Kyrka är och innebär, kan det vara hög tid nu då begrepp som bland annat religiositet, extremism och det sekulära samhället är frekventa i det offentliga samtalet. Sällan har väl dessa ting diskuterats som nu och det är i grunden bra. Men för att kunna delta i samtal och veta sin egen position, är det alldeles nödvändigt med reflektion och kunskap. Också bortom frågan om skolavslutningar i kyrkan.

Ärendet med denna text är att peka på det faktum att Kristi Kyrka är något som går utanför både statsskick, politik och det fullt ut begripliga, men också att beröra tragiken i att Hon, som ett resultat av modernism och upplysning, kommit att förminskas och avmystifieras.

Jag vill ta utgångspunkt i en aktuell debattartikel. På DN Debatt (2016-06-01) skriver kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke:

”Det finns all anledning att vara stolt över vårt lands aktiva civilsamhälle. Runt om i Sverige finns i dag 200 000 föreningar, stiftelser och trossamfund. Hundratusentals svenskar engagerar sig varje dag i civilsamhället, på idrottsplatser och i gympahallar, på scouthajker och i friluftslivet, i studiecirklar och i läxhjälpsprojekt. I civilsamhället uppstår möten mellan människor som lägger grunden för tillit mellan människor.”

Ministern inleder här med att i positiva ordalag påtala värdet av den del av samhället som inte är staten, det som kallas ”civilsamhället”, för att senare inskärpa rättning i ledet och, i demokratins namn, undergräva det hon säger sig vilja främja, nämligen livskraft.

”Vi påbörjar nu ett arbete inom regeringskansliet med syftet att utreda hur statliga bidrag till stöd för det civila samhällets organisationer kan bli mer långsiktigt, förutsebart och enhetligt. De medel som ges för organisering ska fördjupa demokratin, inte undergräva den.”

”Regeringen bereder nu ett uppdrag till utredningen med inriktningen att den ska föreslå att kraven på demokratiska värderingar bland samfunden skärps.”

http://www.dn.se/debatt/skattepengar-ska-inte-ga-till-hatretorik-och-polarisering/

Vad hon säger är att det (för att erhålla statligt stöd) krävs att varje organisation i civilsamhället omfattas av samma demokratiska värderingar och att de som inte gör det därmed undergräver demokratin. Vad hon inte redogör för är vilka värderingar som avses och som kan undergräva det system i vilket dessa är stöpta. Däremot är hon tydlig med att alla som inte motsvarar kraven och har de rätta värderingarna är emot det som stöps i formen.

Orsaken till att saken skall utredas är med all säkerhet uppvaknandet i fråga om bland annat ”våldsbejakande extremism” där det, framför allt, pekats på kopplingen mellan moskéer och islamism. Men vad man från regeringens sida verkar sträva efter är att genom ekonomisk styrning påverka alla att inta samma uppfattning om vilka värderingar som främjar det goda samhället. Även den Kyrka som är grunden till vår civilisation skall inrätta sig. Men i vad? Vilka är värderingarna som kommer att ge tillträde till pengapåsen?

Skall detta förstås som en indikation på den sekulära statens önskan om att alla trossamfund på sikt fusionerar för att i interreligiös, demokratisk anda organisera människor som har en tro? Det har hänt i organisationsvärlden förr: Broderskapsrörelsen som, då antalet bekännande kristna minskade, öppnade upp för ”alla med tro” (organisationen måste ju överleva!). Ett annat och mycket aktuellt exempel skulle kunna vara hur ”föreningen Svenska kyrkan” i en bok som lanseras i nästa vecka, vill skapa ett nytt teologisk synsätt för ”de tre abrahamitiska religionerna”.

Länk till pressmeddelande: http://www.mynewsdesk.com/se/svenska_kyrkan/pressreleases/nytt-teologiskt-synsaett-paa-sexuell-laeggning-1424555

Det är förvisso helt avgörande med kontroll över vad skattemedel används till. Men det är något helt annat att köpa sig till lojalitet. Och vi vet från historien hur lätt det är att med pengar styra organisationer och deras verksamhet i vad utbetalaren anser vara rätt ideologiska riktning.

Vad som är än mer alarmerande är hur Kyrkan, som i regelverket definieras som trossamfund, ses som och jämförs med vilken annan förening som helst. Ministern är inte den första men får det att låta som om Kyrkan bildades av, om inte staten så av människor. Detta leder i sin tur till föreställningen att en lokalkyrka inte kan existera utan att kulturdepartementet håller den under armarna ekonomiskt.

Oavsett hur regelverket definierar och var världsliga myndigheter menar att Kyrkan skall vara registrerad för att kunna fungera som juridisk person i den jordiska vardagen, är det Henne egalt. Även om varje instans i världen skulle förneka existensen kommer kristna söka sig dit. För inget barn klarar sig utan sin Moder. Men väl utan både ett och två statliga departement.

Vad är då Kyrkan?

Kyrkan som Moder är en vacker och passande liknelse; Moder och lärare. Men det finns fler vedertagna bilder av vad Kyrkan är och förklaras som. Och då bortses här helt från etymologiska aspekter.

Majoriteten av världens kristna beskriver Kyrkan som en, helig, apostolisk och katolsk. Slarvigt översatt betyder katolsk ”universell” vilket med S:t Vincent av Lérins ord förstås som: “Id teneamus, ubique, quod semper, quod ab omnibus creditum est, hoc est etenim proprieque catholicum” – (Bara det som alla har trott alltid och överallt, anses som katolskt). Ordet är alltså i egentlig mening ingen organisatorisk term.

all-saints-icon

Vidare är Kyrkan, ”grundad av Herren på jorden, Kristi kropp, med Kristus som sitt överhuvud; en gudomlig-mänsklig organism, en gemenskap som kan beskrivas och gripas och, på samma gång, en inre och spirituell relation mellan dess medlemmar och gudomliga grundare samt mellan dem själva. Som Guds pilgrimsfolk lever Kyrkan på jorden i förväntan på Herrens återkomst vid fullbordan av Guds rike. Kyrkan existerar och lever såväl i himmelen – bland dem som redan heliggjorts och där firar segern – och på jorden bland de troende som för den goda kampen i tro. I en aspekt är Kyrkan osynlig och himmelsk, i en annan är Hon i världen och synlig; en gemenskap och organism med pastoralt och prästerligt ämbete som, strukturellt, är sammanlänkat med Apostlarna, med bindande dogmatiska och etiska principer och en evigt ordnad tillbedjan; en kropp i vilken ämbetsbärare (kleresi) och lekfolk tjänar.

I Kyrkan är det nya livet i Kristus verkligt genom Helig Ande. I detta är nåden och det gudomliga livet, genom dess överstepräst, givet alla (med)lemmar i Kroppen för deras heliggörelse och frälsning.

Den Kyrka som grundats av Herren på jorden, kan därför inte vara enbart något inre; en osynlig gemenskap, ett ideal eller en odefinierbar Kyrka av vilken lokalkyrkorna enbart är ofullständiga bilder. En sådan förståelse av Kyrkans natur står i motsats till Skriftens andemening och Traditionen och förvanskar det verkliga innehållet av uppenbarelsen samt Kyrkans historiska karaktär.” («The Nature and Marks of the Church’, 1979, i Road to Unity: A collection of agreed statements of the joint Old Catholic – Orthodox Theological Commission, s. 186)

Länk till dokumentet: http://nordisk-katolsk.se/onewebmedia/The-Road-to-Unity.pdf

Det är alltså inte möjligt, ens för en demokratiskt vald församling, att göra Kyrkan till något annat. Man kan med ideologier och världslig lag motarbeta och försvåra; med repression och hån göra sitt bästa för att leda människor bort. Man kan, också i demokratins namn, försöka få Kyrkan att anta värderingar som strider mot Hennes gudomliga natur. Men det kommer, likt all fåfänglighet, vara förgäves. ”Och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga.” (Matt 16:18)

Fr. Franciskus Urban

Förslag på vidare läsning:

Dokumentet ’Tillbaka i försoning’ som finns att ladda ner från: http://www.nordisk-katolsk.se/aktuellt