KÄNSLA – EN KÄNSLIG GRUND FÖR SANNING

Vad är egentligen ”grejen” med kristendomen; med att vara kristen? Detta är inte alltid lätt att förmedla och människor gör sig olika bilder av vad det innebär. Inte sällan hänvisas till känslans domäner; att det att vara kristen, att tro på Jesus Kristus, bara går att känna: att det är något som känns rätt och sådant man bara vet (baserat på känsla). Men är känslan svaret? Är det verkligen allt?

Som människor är vi indragna i ett skeende långt större än oss själva. Vi är inte vår egen orsak utan skapade utifrån en specifik vilja att vi skall finnas. Att det förhåller sig så är en grund för den kristna förståelsen av skapelsen. Likaså att denna vilja samt den fortsatta omsorgen om människan är grundad i kärlek och att det är Gud som är alltings upphov och orsak.

Att denna kärlek och omsorg är reell görs tydlig då vi kliver in i passionstiden, den kyrkoårstid som inleds med Passionssöndagen. Här aktualiseras övergången från det gamla till det nya och då pekas särskilt på det, eller rättare sagt: den, som gjorde såväl övergång som fortsättning möjlig, nämligen det nya förbundets försonare, Kristus Jesus; det sanna offerlammet.

Känsla kontra verklighet

Kanske går det hem, att i den känslodrivna kultur vi befinner oss, hänvisa till att det känns rätt. Men blir det rätt då? Är det allt? Finns det inget mer och handgripligt att ta fasta på, när man som kristen vill förstå och förmedla sin tro? Hade de första kristna samma känsla? Var det en känsla som apostlarna och sedan kyrkans fäder, mödrar, biskopar och bekännare förde vidare i världen? Var det en känsla som drev livs levande människor att vittna; bli martyrer?

Forty_Martyrs_of_Sebaste,_II_Half_of_XI_Century,_St_Mary_Perivleptos_Church,_Ohrid_Icon_Gallery

Ta, som exempel, de fyrtio martyrerna i Sebaste. De var romerska soldater som år 320 drevs ut nakna på en frusen sjö för att de öppet bekände Kristus. Och nog kände de allt: det var så kallt på isen att de så småningom frös ihjäl, hårt bevakade av vakter. Men var det känslan som fick dem att hellre dö än avsäga sig tron? Intressant i sammanhanget är att en av de fyrtio kände så mycket att han gav upp och avsvor sig sin tro till förmån för de varma bad som hade ställts upp som lockbete på stranden. Men då avfällingen kände värmen från det behagliga badet spridas i den egna kroppen, såg en av vakterna ett övernaturligt sken sänka sig över de trettionio på isen och han blev så berörd att han tog av sig kläderna, bekände Kristus och anslöt sig till de kristna där ute. De fyrtio var på nytt fulltaliga. Men var det en känsla som övertygade vakten att bli kristen och utsätta sig för kyla och lidande?

Nej, det var Helig Ande, en insikt om Sanningen och det var passion; ett ord som ursprungligen har med det kristna att göra, men som i modern tid har bastardiserats och kommit att handla om vurmande för vad som. Passion betyder lidande och syftar ursprungligen på Jesu eget lidande. Varken Helige Ande, sanning eller passion springer ur känsla, utan grundas i konkret verklighet.

Hur svarar jag som människa på konkret verklighet?

Vad var det för sanning som vakten i Sebaste fick insikt i? Vad, konkret, fick honom att svara som han gjorde; så passionerat? Låt oss fundera över följande:

Hur skulle du reagera om någon älskade dig så mycket att denne, inte bara sade sig vara beredd att gå i döden för dig, utan också gjorde det? Tänk dig att du står framför den personen. Kroppen ligger där, i detta nu. Död. Han gjorde det! Så innerligt var du älskad och så konkret uttrycktes den kärleken till dig. Vad hade du sagt? Hade ett allmänt uttalat och slätstruket tack varit tillräckligt? Eller hade det varit tillbörligt och rätt med ett svar som motsvarat passionen?

Det funnes väl bara en sak som hade varit större att bära: att stå framför samme person – i livet – och veta att om en kort tid kommer han att ligga där; sargad, hånad, slagen. Död. I kärlek till dig och för din möjlighet till evigt liv.

Men så var det. För ”så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”

Och det är nu, när vi har mer än enbart känslan, som vi kan ställa frågan varför Gud offrade Sonen för vår skull? Och då är vi tillbaka till Guds plan med oss; frälsningsplanen. Det handlar alltså inte om stränghet för dess egen skull. Inte heller om att Gud kände för det, utan om kärlek till skapelsen och människan.

Grundad känsla

Det känslobaserade är försåtligt. Det gör att bara det som känns rätt, blir rätt. Då tror vi att vi måste känna saker för att det skall vara äkta; göra saker som är rätt för att det känns bra. På så vis kan allt rättfärdigas så länge det känns rätt, men också förhandlas bort för att det känns fel.

Men när vi tar fasta på det konkreta; på sanningen; att Kristus Jesus dog för oss – för dig och för mig, så kommer det, när jag förstår varför, att också kännas. För Sanningen berör; sanning känns. Tacksamhet känns. Att vittna känns. Att bära sitt kors känns. Att bekänna, känns. Och att älska tillbaka, känns.

Men vi kan inte börja i en känsla. Som Kristen tar jag utgångspunkt i vad som hänt och alltjämt sker. Därefter kommer känslan. Att älska tillbaka blir helt enkelt rätt. Och det är, strängt taget, vad det innebär att vara kristen: att vara älskad och, i tacksamhet, älska tillbaka; passionerat.

Fr. Franciskus Urban

Artikkelen er en forkortet bearbeidelse av prekenen som ble holdt i St. Nikolaus (Den nordisk-katolske kirke i Karlskrona) på Passionssøndagen, 13. mars 2016.

Advertisements

Legg att eit svar

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com logo

Du kommenterer no med WordPress.com-kontoen din. Logg ut / Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer no med Twitter-kontoen din. Logg ut / Endre )

Facebook-foto

Du kommenterer no med Facebook-kontoen din. Logg ut / Endre )

Google+ photo

Du kommenterer no med Google+-kontoen din. Logg ut / Endre )

Koplar til %s