Kristen i sjukvården

Präster och diakoner i Nordisk-katolska kyrkan är inte avlönade av kyrkan utan försörjer sig och lever vardagliga liv likt församlingen i övrigt. Därmed delar präster och diakoner sina motsvarande vardagliga inslag, mödor och glädjeämnen med församlingsmedlemmarna. Kan man förresten ens vara professionell kristen? Är man då mer behörig som kristen eller får man bara betalt för att vara religös? Mer säkert är dock att det sällan är lätt att vara konfessionell kristen inom professionen.

I min klerikala gärning som diakon i Vår Frälsares församling i Stockholm och i mitt vardagliga värv som läkare får jag dagligen förtroenden att förvalta. Dessa förtroenden tar sig varierande uttryck inom mötet och som när hav möter land kan det både brusa eller stilla klucka i det mänskliga mötet.

Om än att församlingens förtroende för mig som diakon i min svartrock (kassock) i Vår Frälsares församling ibland skiljer sig från det förtroende som jag förhoppningsvis förtjänar som vitrock (läkarrock) till vardags, finns det många gemensamma inslag. Gemensamt är just mötet. Vården av min nästa och omsorgen för medmänniskan, inklusive all sjukvård och själavård, bygger på mötet.

Läkekonstens strand upplåter ofta plats åt känslosamma berättelser och omvälvande händelser. Inte så sällan slår vågor av ont blod in, ibland även virvlar av svårartat slem och skyfall av bittra tårar. Missförstånd och olyckliga slutsatser kan uppstå, inte minst när rädsla klär ut sig till ilska eller högmod. Vid denna strand kan dock även fridens varma strandbris råda, en välvillig vindkraft som kan vända ett frustrerat samtal till en konstruktiv lösning eller som varligt ventilerar ett inbundet hjärta.

Som diakon och läkare hyllar jag mötet, det goda samtalet eller det läkande samtalet mellan människor. Som specialist i allmänmedicin och snart färdig specialist i arbetsmedicin har jag ett ansvar för hela människan. Jag menar både hela människan, som ”totalt subjekt”, och gärningen som läkande handling – att hela människan.

Hälso- och sjukvården stannar dock vid kropp och psyke. Själen har man svårare för att kännas vid, trots att det inom sjukvården knappast råder brist på existentiella problem och kriser. Språket som beskriver själen, kristenhet och samtal som stöder tro verkar tyvärr komma i skymundan. En förödande övertro på elektroniska, teknokratiska lösningar, parallellt med till exempel en egendomlig förkärlek till självcentrerad religös praktik som yoga, verkar i stället blända och avskärma människor så att de inte kan se eller beskriva det väsentliga – det mänskliga mötet. Människan mognar och läker i mötet, som oftast kommer till sin fulla rätt genom samtalet mellan (två) människor.

I mötet mellan människor utgör den själsliga kanalen en extraordinär kontakt. Så även inom sjukvården, såsom ett slags pseudosjälavård. Inom sjukvården måste detta öppnande dock nästan alltid ske på läkarens eventuella initiativ – och med högsta graden av finkänslighet. Det är i varje fall min erfarenhet.

Det verkar föreligga ett slags ogrundad föreställning om att läkare inte kan vara kristna, varför man som patient kanske inte ens tänker på att föra det på tal. Som om tro och vetenskap inte gick att förena. Kanske är denna vanföreställning ett tecken på historielöshet.

Bland annat genom på mitt skrivbord framställda ikoner samt det kavajslagsmärke, (pin) som Nordisk-katolska kyrkan har tagit fram, törs jag vittna om min kristna tro. Ja, jag menar verkligen törs, för ämnet är inte så litet laddat inom sjukvården. Snarare är det bortstädat, snudd på tabubelagt. Jag anser emellertid att det är utomordentligt viktigt, för att inte skriva nödvändigt och värdigt, att låta patienter få öppna upp sina själsliga tillkortakommanden eller behov.

Märkligt nog debatteras detta närmast aldrig inom eller utom sjukvården, trots att det ständigt skrives och talas om «patienten i fokus», «individuell vård», «personcentrerad vård» och dylika fraser. För övrigt lär sjukhus kunna vara de byggnader där till och med de mest förhärdade ateister ropar på hjälp från Gud, när sjukdom och död jagar närmare. Kan de eviga frågorna vara olämpliga att ställa i ett sådant sammanhang?

För all del finns sjukhuskyrkan på de flesta (större) sjukhus, men precis som att sjukhusbiblioteket inte innebär att samtalet mellan läkare och patient når en litterär nivå, förefaller sjukhuskyrkan mest tillhandahålla en alternativ lokal för stillhet. Nog för att vi även behöver stillhet, men dessvärre förefaller sjukhuskyrkan sällan sträva efter att vara sammanvävd med själva sjukvården.

Det handlar alltså inte om ett slags mission, utan att fånga upp ett mänskligt behov. Därmed är det viktigt att vittna om sin kristna tro för dem som söker sjukvård, att med ett kors eller med ord vara likt en fyrbåk vid ett hav av rädsla, förvirring och desperation. Vi måste vara beredda att vittna om vår kristna tro – trots otrevligheter och obekvämligheter – inte för vår egen skull utan för att våga visa varandra (jmf. Joh. 15:19). Sådant uppmuntrar envar till att ta ett stärkt steg ut ur känslan av ensamhet och uppgivenhet till att finna frid. Vi kan därmed visa vägen bort från misströstan och istället till att leva i världen, men inte av den.

På senare år har påfallande många av mina patienter varit syrisk-ortodoxa och en del romerska katoliker. Måhända får jag träffa fler bekännande kristna än vid en genomsnittlig läkarmottagning. När jag talar i kristna ordalag med dessa patienter blir nästan samtliga först mycket häpna över scenskiftet; att en svartrock är förklädd till vitrock.

Just den förskjutningen av samtalet kan verkligen öppna upp mötet. Då kan samtalet föras på ett oändligt mer djupt plan, närmare mötets kärna och närmare själen. Möjligen kan detta jämföras med skiftet från vilsenheten i att vara i ett främmande land, på en plats som man egentligen inte önskar vara på, till att plötsligt bli tilltalad på sitt modersmål med frågan «vill du ha min hjälp att försöka hitta hem?».

För egen del behöver jag dock oftast få se ett kors runt halsen eller en mycket tydlig kristen referens i patientens berättelse för att ta steget. Jag har förstått att de som inte är kristna kan bli mycket provocerade av frågor som rör tro (jmf. 1 Kor 1:18 respektive Fil 3:18). Att man kan bli förolämpad av vänlighet och välsignelser är inte lätt att förstå.

Tillsynsmyndigheten Inspektionen för vård och omsorg har ett fall om läkare som ordinerade bön. Bönen var säkerligen till god hjälp för vederbörandes själ, men det var högst troligen inte för detta som vederbörande sökte medicinsk hjälp. Jag har flera gånger rekommenderat både bön och mässgång för patienternas själsliga väl, dock alltid utöver råd, information och behandling för kropp eller psyke.

Det finns även ett annat fall där en sjuksköterska missionerade för sin egen församling bland sina patienter. Sjukvårdens patienter utgör självfallet inte ett missionsfält. Detta respekteras dock inte av dem inom sjukvården som förespråkar yoga. Att yoga är religös praktik, en form av anatomisk liturgi, förefaller man inte ens ha reflekterat över. Det har i varje fall inte Tillsynsmyndigheten Inspektionen för vård och omsorg gjort. Man kanske tycker att det ser ut som ett slags gymnastik, vilket är lika absurt som att låta sig tro att knäfall inför Vår Herre kan likställas med ett danssteg eller en telemarkssväng.

Den själsliga stärkelsen kan även växla riktning. Under en period hade jag ett litet romersk-katolskt nunneri i upptagningsområdet. Från detta kom systrarna och besökt mig som distriktsläkare. Just nunnorna behövde emellertid aldrig ordineras vare sig bön eller mässgång.

Vid ett tillfälle hade jag en mycket pressad mottagning och blev dessvärre gravt försenad för de efterföljande patienterna. I korridoren satt en nunna som förmodligen hade missat en tidegärd på grund av min försening. Jag ursäktade mig och sade att hon tyvärr skulle få vänta längre än hon hade planerat. Med mild röst sade hon i princip motsatsen till vad man brukar få höra: ”det är ingen fara, doktor Sterner, jag skall be för dig under tiden”.

Hennes ord tog – eller snarare gav. Det förblir ett av de bästa inslagen i min arbetsmiljö någonsin. Det var så oändligt stärkande att få höra. Jag hoppas att understundom kunna göra någonting motsvarande för mina patienter och församlingsmedlemmar.

Diakon Albertus Magnus

Denne artikkel er basert på et innlegg som ble holdt under panelsamtalen med temaet Kristen i arbeidslivet på høstkonferansen på Gran 24. oktober 2015.

Advertisements

Legg att eit svar

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com logo

Du kommenterer no med WordPress.com-kontoen din. Logg ut / Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer no med Twitter-kontoen din. Logg ut / Endre )

Facebook-foto

Du kommenterer no med Facebook-kontoen din. Logg ut / Endre )

Google+ photo

Du kommenterer no med Google+-kontoen din. Logg ut / Endre )

Koplar til %s