«Går reinkarnation och kristenhet ihop?»

SverigesRadio_20151230_1

Etter den debatt som fant sted i julehelgen i Svenska Dagbladet om den økende tro på reinkarnasjon i det svenske samfunn (se blogginnlegget nedenfor), inviterte Sveriges Radio til en direktesendt samtale mellom biskop emeritus Bengt Wadensjö og fr. Franciskus Urban, vår biskopsvikar for Sverige. Samtalen som ble sendt onsdag 30. desember på P1 Morgon (et fordypende nyhetsprogram) kom imidlertid til å handle mer prinsipielt om kirkesyn og kirkens forhold til folkereligiøsitet. Debatten har således stor relevans også for kirkelivet i de andre nordiske land.

Fr. Franciskus Urbans anliggende i samtalen var å fremheve at den kristne kirken i møtet med samtidskulturen må stå fast og tåle belastningen med å ha sin egen trosoverbevisning. – Samtalen kan i sin helhet høres via denne linken.

Advertisements

Wadensjös vilseledande kampanj för New Age

SvDDebatt-  Innlegg 24. desember 2015

Dagen före Kristi födelses fest, den 24 december, skriver Bengt Wadensjö på SvD Debatt om hur kyrkan (oklart om han menar Kyrkan eller den specifika organisationen Svenska kyrkan), genom vissa insikter han har vunnit, kommer att ställas inför stora utmaningar och (underförstått) tvingas anpassa sig till dessa insikter.

En av de insikter som redogörs för är hur tron på reinkarnation (återfödelse) växer och tar terräng, i synnerhet bland människor som är kyrkligt aktiva. Han menar att ”reinkarnationstron är ny i vårt land och har brutit sig fram av egen kraft” och nu, alltså, utmanar den ”förlegade tanken om förlåtelse”.

Wadensjö har rätt i två ting, nämligen att om man tror på reinkarnation så ”får det omfattande teologiska följdverkningar” och att detta leder till att ”den traditionella synen på frälsningen ersätts av en ny syn.”

Men varken den nya syn som han uppenbart propagerar för eller pånyttfödelseteologin är något som har uppstått ur intet. Än mindre spridits av egen (gudomlig?) kraft. Detta är snarare produkter av den fientlighet mot kristen lära och tradition som, till följd av aktivt arbete, växer sig allt starkare till men för skapelsen. Detta är inget annat än baksidan av modernismen och rationalismen som menar att människan inte behöver förlåtelse och som vill beröva henne hoppet om frälsning.

Reinkarnation är en föreställning om att själen kan förflytta sig mellan olika fysiska kroppar. Inte sällan omfattar denna föreställningsvärld också tanken om att själen återföds i ”lägre” eller ”högre” stående varelser beroende på det tidigare livets vandel. Det högsta målet är att inte födas på nytt eftersom livet (som vi känner det) är en plåga. Målet kan här tolkas som tomhet.

Den kristna läran talar radikalt annorlunda om livet. Det är heligt och något som Gud önskar. Tiden på jorden kan ses som en prövning; det kan innebära svårigheter, men det är av Gud givet. Alltså ingen plåga men en önskad nödvändighet där målet är evigt liv och fullhet.

Ingenting i Skriften talar om eller ger stöd åt reinkarnation, d v s att själen ges en ny och annan kropp. I Genesis; skapelseberättelsen, skapar Gud människan av jorden och blåser sedan livsande i henne (1. Mos 2:7). Livsanden, själen, skapas i den stunden. Det står inte att en redan existerande själ placeras i den första människan eller i någon människa därefter. Människan skapas med kropp och själ och dessa tillsammans gör personen. Såväl kropp som själ är fundamentala delar i den skapade människan. Människans själ skall en dag återförenas med sin kropp. Inte en kropp vilken som helst, utan den samma kropp hon hade under sin tid på jorden. Hela människan skall återuppstå.

Wadensjö menar att denna ”nya insikt” utmanar kyrkan så att denna måste anpassa sig. Snarare resulterar detta i att människor förleds bort från de så centrala värdena i den kristna tron och läran, nämligen förlåtelse och frälsning. Det Wadensjö gör är att vara den ”kraft” som sprider irrläror som leder bort och inte hem. Han medverkar till att tända den stjärna som, jämte tusen redan flämtande juleljus, bär på något annat än Sanningens ljus.

Möjligen kan de insikter som biskopen emeritus skriver om förklaras som bekvämlighetens heresier. Annars är det rätt och slätt New Age, vilket skulle kunna förklara debattartikelns förespråkande av ”tron på ödet, att allt är förutbestämt, tron på healing och en positiv inställning till astrologin.” Och visst, det är både möjligt och tillåtet att ägna sig åt sådant. Men att ens antyda att det har plats i Kyrkan och den kristna traditionen är inget annat än vilseledande kampanjarbete mot allt som är heligt.

Fr Franciskus Urban Sylvan

Denne artikkel, som stod på trykk i Svenska Dagbladet den 26. desember (her), er en replikk til et debattinnlegg av biskop emeritus Bengt Wadensjö i samme avis på juleaften. Wadensjös artikkel kan leses her.

Dei har rive himmelen

Møtet mellom norsk kultur og innvandrarane har avslørt oss. I ein artikkel i Dag og Tid spør Kaj Skagen korleis ein kultur som ikkje trur på seg sjølv kan overtyde andre om at han er verd å tru på. Europa har ei lang historie med å underkjenne sine eigne kulturelle røter og idealisere ikkje-vestlege kulturar. Skagen viser til Jean Paul Sartre, Jan Myrdal, Jens Bjørneboe og Dag Solstad som døme på intellektuelle som representerer eit slikt anti-europeisk sjølvbilete.

Både kristendomen, nasjonalromantikken og opplysningsideala er plasserte på museum og i bibliotek. Einaste fellesverdiar vi har att, er menneskerettane innhylla i ein kommersiell fritids- og underhaldningskultur. Terroristane i Paris retta åtaket sitt nett mot symbol for denne kulturen.

Dette går hand i hanske med ynskjet om framstå som nøytrale i møte med innvandrarar, sist demonstrert av UDI-kravet om å fjerne kristne symbol på kristne asylmottak. At alvoret i denne situasjonen ikkje har gått opp for oss, viste dei lydige lakeiane som straks tok ned krossane på NMS-leirstadane før UDI rakk å gjere om på vedtaket.

Vi vert alle påverka. Vi har bygd eit samfunn med eit livssyn som stengjer ute det evige perspektivet. Det metafysiske er radert bort og utsikta er vekk. Vi står i fare for å bli ein generasjon som har vent seg til å leve utan Gud og utan tankar om det evige, i eit av dei mest sekulariserte land i verda.

Når så vondskapen rammar oss, manglar vi evne til både å forklare og forsvare oss. Den interne fienden er fårlegare enn den eksterne. Det er på høg tid å vakne og vende attende til røtene våre, til å bryte stengsla så både mennesket og kulturen kan få auge på anna enn sin eigen navle.

Fr. Arnfinn Haram kalla samtida ei åndeleg glattcelle. Det «nøytrale» samfunnet er innestengd og sjølvoppteke. Det er å vone at fleire vågar å erkjenne det. Både ungdomar og vaksne treng noko meir enn underhaldning, nyttemoral og nøytralitet. Dette «meir» finst i dei kulturelle røtene vi har fornekta.

St Benedict - 2

Mennesket treng himmelen og Gud. Nokon må lære dei å be, å rope både i takk og klage. Dei treng skriftestolar der liv kan reisast opp att og dei kan få høyre ord som ingen terapeut kan uttale: «Syndene dine er tilgjevne.»

Det er å vone at presset mot glattcelle-veggane snart vil bryte veg ut og at der då vil finnast åndelege leiarar som kan gi utbrytarane tru på ei høgre meining, vise dei Skaparen og Frelsaren.

Nokon har stengt himmelen for oss, og vi treng å be ei adventsbøn om at han må vende attende.

Denne artikkelen stod på trykk i avisa Dagen 6. desember 2015.

Ljusets och hoppets återkomst

– ett svar på forskningen om det mörker som breder ut sig i världen

Av: Fr. Franciskus Urban

Artikeln bygger på den predikan som hölls i S:t Nikolaus (Nordisk-katolska kyrkan i Karlskrona), Tredje söndagen i Adventstid, 13 december 2015, med temat Herrens profet och förelöpare Johannes. (Predikan kan läsas på S:t Nikolaus» hemsida här.)

Ärendet i dag är det alldeles nödvändiga ljuset men vi skall även beröra nöden. Och denna nöd skall belysas med hjälp av en akademisk text, närmare bestämt en helt ny doktorsavhandling med titeln Religious education in contemporary pluralistic Sweden (Religionsundervisning i ett nutida och pluralistiskt Sverige, min övers.). Med denna avhandling disputerade författaren, Karin Kittelmann Flensner, vid Göteborgs universitet i samma stund som den landade i min brevlåda, strax efter lunch fredagen den 11 december 2015. Den är med andra ord alldeles aktuell. Men låt oss återkomma till den, för det finns fler aspekter av ljus än den akademiska upplysningen, inte minst nu i Adventstid.

När vi i dag tänder det tredje adventsljuset är det inte långt kvar. Strax är mörkret betvingat; drivet på flykt. I dag firas den heliga Lucia av Siracusa, martyren; vittnet. Hon kommer till oss med ljus i mörkret och hon aktualiserar vad det innebär att leva i Sanningens ljus då hon väljer Gud före allt.

Ikon Johannes Døperen - Copyright DNKK

Samtidigt ägnar vi vår uppmärksamhet, denna tredje söndag i Adventstid, åt en person som skulle komma att bli martyr. För Johannes döparen led, liksom Lucia, även han för Kristi namns skull. Men idag är hans roll profetens; förelöparens – den som, i likhet med ärkeänglarna, går före med bud. Och inte sällan avbildas den helige Johannes med vingar.

”En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen.”

Artikeln kan läsas i sin helhet här.