Abrahams barn

Da pave Benedikt for noen uker siden besøkte det hellige land, omtalte han Midt-Østens tre store religioner som ”Abrahams barn”. Ønsket var åpenbart å finne en formel som kunne tjene til avspenning mellom jødedom, kristendom og islam.

Et tilsvarende uttrykk – ”De tre store monoteistiske religionene” – dukket for snart tyve år opp i Frankrike for å begrunne en påstand om at de tre religionene dyrker den samme Gud på hver sin måte. Formuleringen bygger på Lessings såkalte ”ringparabel”, et eventyr om en konge som hadde tre sønner, men kun én ring. Følgelig fikk han laget to kopier. Etter å ha fått sin ring, trodde hver av sønnene at nettopp han hadde den rette og de to andre måtte ta til takke med kopiene. Parabelen ville fremme religiøse toleranse på basis av et deistisk gudsbilde.

Et lignende ønske ligger til grunn når man taler om ”de tre store bokreligionene”. Her avgrenses jødedommen, kristendom og islam i forhold til en religiøs praksis som er uten skriftlige åpenbaringskilder. Spørsmålet er imidlertid om bokens betydning er den samme i de tre monoteistiske religionene. En analyse av skriftforståelsen vil fort avsløre ulike gudsbilder og åpenbaringssyn.

Det gamle testamente er en boksamling som beretter om Guds pakt med Israel. Guds frelsesvilje åpenbares gjennom en serie hendelser over mer enn tusen år. Tilsvarende er Det nye testamente en skriftlig nedtegning av urkirkens forkynnelse av Jesus som den oppstandne. Som bøker er da begge testamenter vitnesbyrd om Guds åpenbaring. Derimot henviser Koranen ikke til en åpenbaring, men boken som sådan er åpenbaringen. Forfatteren er Gud selv som har diktert sitt budskap til profeten som skriver det ned der og da.

Det er klart at de tre bøkenes vitnesbyrd om Gud er forskjellig. Slik står også de tre religionene i saklig motsetning. Jødedommen anerkjenner ikke kristendommen, mens kristendommen ser på jødedommen som sin forløper og islam som noe hedensk. Tilsvarende avviser islam både jødedom og kristendom som forfalskninger av den sanne gudstro.

Det eiendommelig ved Koranen er at den gjør dette med bruk av et ”bibelsk persongalleri”. Koranen påberoper seg Abraham med påstand om at allerede patriarkene var muslimer. Slik gjør islam krav på å være den opprinnelige religion som er blitt ødelagt av jøder og kristne, men senere gjenoppdaget av Muhammed. På samme måte er Koranens ”Jesus-skikkelse” en profet som befrir de kristne fra deres falske tro. Islamiseringen av patriarkene og Jesus innebærer altså en forkastelse av såvel jøder og kristne som ”Abrahams barn”

Bak ønsket om interreligiøs dialog ligger en overbevisning om at alle som tror på én Gud, derfor også tror på den samme Gud. Denne påstand kan kun opprettholdes ved at man tømmer de respektive religionene for innhold. Sann interreligiøs dialog kan ikke bygge på en abstraksjon som minste felles multiplum, men forutsetter at man tar utgangspunkt den respektive religions selvforståelse og fører samtalen derfra.

Advertisements

3 thoughts on “Abrahams barn

  1. Det kan godt være du har rett i det du skriver. Jeg er enig i mye av det, men også uenig i noe. Men la nå det være. Jeg funderer mer på hvordan du vil beskrive verdien av interreligiøs dialog hvis det viser seg å være slik at religionene aldri sankker om den sammen Gud. Vil du da si at en slik dialog allikevel har en verdi?

  2. Kjære Unitarknut!

    I utgangspunktet er problemet med interreligiøs dialog at både jødedom, kristendom og islam anser seg som endegyldige åpenbaringer av Guds vilje. Monoteistiske religioner er i sitt vesen intolerante, ettersom troen på den ene Gud nødvendigvis setter et skille mellom sann og falsk religiøsitet. Se til dette f. eks. 5 Mos 6:13ff; Joh 14:6. Religiøs dialog blir meningsløs, dersom samtalen ikke tar hensyn til religionenes selvforståelse.

    Samtidig som vi aksepterer hverandres egenart, må allikevel også kunne leve sammen ut fra prinsippet om «å være enig om å være uenig».

    Dette fordrer to ting. Det sekulære samfunn må sikre religionsfrihet, og religiøse grupper må lære hverandre å kjenne for slik å vinne gjensidig respekt.

    I hverdagslivet vil det også være saker og spørsmål, hvor synspunkter og holdninger er sammenfallende på tvers av religonsgrensene. I dagens Norge er homofilt «ekteskap» et slikt anliggende.

    Kanskje du kan hjelpe meg med lignende eksempler?

    Msgr. Roald Nikolai

  3. Frågan om huruvida de tre religionerna dyrkar samme Gud eller inte beror väl lite på hur man menar. Det går att säga att de inte gör det, om man drar ett likhetstecken mellan Gud och uppfattningen om Gud. Då är det ganska klart att det inte kan vara fråga om en och samme Gud. Man kan till och med kalla Allah för avgud – mer problematiskt blir det kanske när det gäller judarnas Adonai eller Elohim…
    Men sen kan man utgå från att några andra gudar än Den Levande inte finns. Då är det väl möjligt att säga att de tre religionerna – och varför inte ett otal andra också – söker samme osynlige, allseende och allsmäktige Gud, talar om hurudan han är, ber till honom osv. För flera år sedan hade vi i min dåvarande församling besök av en islammissionär. Han skildrade muslimernas fromhet, deras dagliga bönestunder som de troget iakttar utan att skämmas för sin tro – och fortsatte: “Men de ropar till en obefintlig!” Ja, tänkte jag för mig själv, så kan man väl säga – men inte mer obefintlig än den så kallad kristen som tror att han har någon annan Gud att be till än den som har blivit människa i Jesus Kristus, eller att han har någon annan rätt att tala till Gud än den som han har som lem i Kristi kropp. Och lika riktigt som det är att säga att muslimen ber till en obefintlig, är det att medge att det rör sig om samme Gud som han har en felaktig eller högst bristfällig uppfattning om.
    Så kom jag att fundera på om det kanske gick för sig att formulera skillnaden mellan de tre så här:
    Alla säger att Gud är en enda. Men juden kallar denne ende Gud på hebreiska för ”Gudarna” (Elohim) som diskuterar och rådslår sinsemellan om saker och ting. Varför en enda Gud heter Gudarna, det kan juden inte förstå men kallar honom dock så, eftersom det står så skrivet. Det kan muslimen inte heller förstå, och följ-aktligen kallar han inte heller Gud för Gudarna utan Gud (Allah) i singularis. Men den kristne vet varför denne Ende heter Gudarna, och eftersom han vet det så kallar han honom för Fadern och Sonen och den Helige Ande.

Legg att eit svar

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com logo

Du kommenterer no med WordPress.com-kontoen din. Logg ut / Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer no med Twitter-kontoen din. Logg ut / Endre )

Facebook-foto

Du kommenterer no med Facebook-kontoen din. Logg ut / Endre )

Google+ photo

Du kommenterer no med Google+-kontoen din. Logg ut / Endre )

Koplar til %s